Den sjunde symfonin är den minst älskade i Mahlers symfoniska cykel, men också den mest gåtfulla och därmed den mest svårtolkade. Det i mitt tycke mest fantasieggande förslaget är att den kanske skrevs i en känsla av självförakt, liksom för att straffa sig själv.

Däremot ser jag, till skillnad från många kommentatorer, inte spretigheten och de våldsamma kasten mellan ytterligheterna som något problem. Inte i ljuset av judiskt tänkande. Ty även om en sekulär jude förmodligen inte känner sig tvungen att fördjupa sig i Talmud kan ändå känslan för dess värderingar bilda ett slags bakgrundsbrus. Som till exempel att den ena sanningen inte förvandlar de övriga till lögner och att motsättningarna och mångfalden skapar ett slags stabilitet i tillvaron.

Men förmågan att illustrera detta i framförandet genom att låta varje känsla – om än aldrig så flashartad – bottna ordentligt, den tycks ha dött med Mahlers samtida kolleger Willem Mengelberg och Oscar Fried. Efter Bernstein låter sig de flesta unga dirigenter lättare provoceras av notbildens myller av anvisningar vilket får dem att driva upp tonstyrkan.

Utifrån detta utgångsläge lyckades Alan Buribayev och den sympatiska Norrköpings symfoniorkester, med inkallade förstärkningar, mycket bra. Den sorgmarschliknande första satsen kändes visserligen litet jagad men så snart blåsarna inrättat sig kammarmusikaliskt i den ovana akustiken, började allt växa. Höjdpunkter i framförandet var konsertmästaren Claudia Bonfigliolis utsökta solon, många av träblåsarnas insatser, det spökligt skugglika scherzot och det oerhörda i att en så väldig orkesterapparat kan manövreras så lättrörligt och med en sådan häpnadsväckande precision.