Varning för starka scener! Förbjudet för barn under 15 år! Göteborgsoperans alltid lika alerta marknadsavdelning gör en helt korrekt varudeklaration: anala våldtäkter, avsugningar, kannibalistiska orgier och narkotikainjicering är inte lämpliga ämnen för en barnopera.
Å andra sidan kan man fundera över hur en barntillåten version av Salome skulle se ut? Självmord, striptease och halshuggning samt avrättning av minderårig prinsessa ingår ju i varje traditionell uppsättning. Richard Strauss Salome, byggd på en pjäs av Oscar Wilde, gjorde skandalsuccé redan vid urpremiären 1905, ett evenemang med tidens stora tonsättare i salongen och 38 inropningar.
Peter Konwitschnys aktuella uppsättning för Göteborgsoperan, tidigare framförd av De Nederlandse Opera i Amsterdam, fokuserar inte i första hand på skönhet. Scenen är en bunker utan fönster, där spretande armeringsjärn och trasiga sladdar hänger ned från taket. Herodes gästabud påminner mest om en röjig kräftskiva, där långbordet lånats från da Vincis Nattvarden. Tomma flaskor rullar på blod- röda, orientaliska mattor.
Alla i Herodes hov – judar, nasaréer och soldater – är hela tiden närvarande på scenen som ett hotfullt manligt brödraskap. Reginestorn Konwitschny briljerar med distansering och illusionsbrott. En osedvanligt rörig härva av teatertrick gör att de tre första scenerna nästan liknar en parodi på modern operaregiteater. Åskådaren hindras effektivt att sjunka ned i verkets överraffinerade beskrivning av oförlösta begär.
Sången drunknar kanske i teatereffekterna men däremot aldrig i orkesterljudet. Fantastiske dirigenten Patrik Ringborg lyckas få den jätteorkester som Göteborgsoperan ställer upp med att låta osannolikt slank.
Föreställningen hålls ihop av Annalena Perssons vardagligt robusta, oberörda prinsessa. Trots en korsett som kunde ha passat Madonna lägger hon inte an på det förföriska. Hon vräker sig i en soffa och äter banan och håller till en början igen med den poetiska skönheten – först i den långa fjärde scenen får rösten blomma ut.
Då koncentreras historien kring Salome och Johannes, surrealistiskt tydlig men också en aning banal: bägge överlever och smiter tillsammans ut i kulissen medan ridån går ihop. En åskådare får fylla i Herodes avskedsreplik ”Man töte dieses Weib!”. Det är ett effektfullt teaterknep men rätt missriktat som bidrag till en diskussion kring 1800-talets förkärlek för kvinnooffer på scen; det behövs queerteori för att belysa en Wildetext och det verkar inte vara Konwitschnys starka sida.
Sångarna är i alla fall magnifika. Ulrika Tenstams härliga Herodias är en utnyttjad kvinna som vill ge igen. Heroinpundaren Herodes blir i Thomas Sunnegårdhs tappning underbart intensiv och hispig. Mats Persson ger Johannes döparen fin fyllighet men kanske inte så stark karisma, möjligen beroende på att han ofta får sjunga med en papperskasse på hvudet.
Nikola Matišićs tolkning av Narraboth är ovanlig i sin aggressivitet. Här är den unge syriern med den sköna röstklangen inte bara Salomes olycklige beundrare utan också en del av militäretablissemanget, med svarta skinnhandskar och vit hud, som lyser i månskenet när hans lik utsätts för det nekrofila brödraskapets rituella våldtäkt.
