Det finns konserter som sätter guldkant på vardagen, som en sherry mitt i veckan. Och så finns det lyxkonserter man klär upp sig till, som lägger foajén i parfymdoftande dimmor och ger biljettpersonalen premiärnerver. Så var det på Berwaldhallen i fredags med direktsändning, fullsatt och internationella gäster.

Första akten av konserten var mycket kort, inte 20 minuter lång ens, med P2-tonsättaren Andrea Tarrodis orkesterstycke Zephyros. Musiken påminde starkt om den ryska våren i Stravinskijs bekanta tappning, fastän mindre våldsam. Som förspel till kvällens huvudnummer, Pietro Mascagnis opera På Sicilien som framfördes konsertant, var den som en skir slöja framför ett kärleksdrama om ond, bråd död.

På Sicilien var startskottet för sekelskiftets italienska verismostil som berättade om vanliga människor med sångbara melodier. Musiken blir ofta sentimental och kan påminna om äldre filmmusik, vilket blir enformigt och tråkigt för en modern åhörare, har någon brytt sig om att skriva på Wikipedia. Men tvärtom hör några av operarepertoarens mest älskade verk hit, som Puccinis Tosca, kanske också Bizets Carmen kan ses som tidig inspiration.

Och när det görs så här omsorgsfullt kan ingen ha tråkigt. Främst var Paoletta Marrocu som Santuzza. Hon bar hela operan på sina axlar, både för att Mascagni har skrivit rollen så stor och för att hon sjöng magnifikt. Hon använde sin varma röst med finess, laddade ofta Santuzzas repliker med återhållen förtvivlan.

Thiago Arancams tolkade rollen som Turiddu helt rätt när han sprang över scenen som en ung, ansvarslös pojke, men hans röst var inte riktigt hjältetenorens. Mer klangfullt sjöng Lucio Gallo som Alfio, och med en slags komisk Gudfadernpondus dessutom.

Solisterna sjöng utan noter och var därför fria att gestikulera – inte för mycket – vilket gjorde historien begriplig. Med små medel gjordes drama av musiken. Giuseppina Piunti hade en liten roll, men hennes klarröda klänning gjorde helt klart vad Lola är för en sorts kvinna (Marrocus klänning var givetvis grön av avund).

Harding tog ut röstresurserna i Radiokören och höll inte tillbaka orkestern det minsta.

Efteråt tyckte publiken att den var på Sicilien och ropade bravo så mycket att till och med de italienska sångarna såg överväldigade ut. Konstigt nog fick de inga blommor. Det borde ha regnat rosenblad över dem från balkongerna ovan, om kvällen varit konsekvent.