Betyg: 4 av 6

Det känns som eoner sedan rockkulturen av ren princip stod som ett alternativ till samhälleliga moralvärderingar. År 2009 vänder sig inte rocken mot kyrkan, den går i stället till kyrkan. Med sin sammansättning av lo fi-världens rådjursögda underbarn Conor Oberst, den reverbskuggade skäggrockspredikanten Jim James, den stenkake-raspande gitarrekvilibristen M Ward och Nebraskas välrenommerade producent Mike Mogis seglade Monsters of Folk upp som indiekulturens mesta supergrupp: En flanellfluffig önskedröm som fått det gigantiska träkorset att flyttas ner från Filadelfiakyrkans scen; varenda kvadratmeter av scenutrymmet behövs den här kvällen för den skeppslast av instrument som ingår i ett gäng multiinstrumentalisters basala behov.

Det finns gott om tid att tänka över både det ena och det andra i kyrkbänken under de tre kvart som Monsters of Folk tar på sig för att gå upp på scen. Men om det är något som folkmonstren, som på scen förstärks med en trummis, är generösa med så är det tid ihop med sin publik. Tre timmar med musik från debuten Monsters of Folk, som släpptes i september, och ett antal valda låtar från varje gruppmedlem.

Dresscode på scen är finkostym med vit skjorta, slips och slipsnål och Oberst, också känd för sitt alias Bright Eyes, har putsat sina svarta kostymskor så att de blänker i scenljuset. Medlemmarna byter instrument enligt ett rullande schema och prövar fler lösningar än Rubiks kub. Ibland brassar hela gruppen på i ren frenesi, ibland är det bara två medlemmar som i olika parkombinationer skapar drömska toner som låter som hämtade från den amerikanska södern. Oberst tar fram sitt karaktäristiska darr på rösten, M Ward visar sin fingerfärdighet som gitarrist och James låter sina körer lägga ett snyggt ödsligt filter över stämningarna.

Nog är det lite av en prövning att sitta 180 minuter i träbänkar men kanske är det hela också ett test för att se vilka som håller ut. Alla som står emot impulsen att avvika under den andra tredjedelens energibesparande parti belönas med en sista timme av intensiv magi. Oberst balanserar med fötterna på bastrumman, M Ward spelar stående bakom elpianot, Mogis gör smygsteg med gitarren och James drabbas av en sådant komprimerat energitryck att han rent fysiskt brottas med sitt instrument. Publiken hejar extatiskt i något som till slut kulminerar i ett indierockens väckelsemöte.