Betyg: 4 av 6

När jag recenserade Iron Maidens spelning i Globen senast slog jag fast att dylik arenametal inte längre är en smal hårdrockangelägenhet. Tvärtom är det bland det mest folkliga som går att hitta i Sverige i dag. Samma sak gäller för legendariska thrash metalkombon Metallica som till Stadion denna kväll har lockat en skara på cirkus trettiotusen personer. Men det är inte trettiotusen hårdrockare, faktum är att jag ser fler Lacoste-skjortor i publiken än skinnjackor. Det svider till exempel lite i hjärtat när majoriteten uppenbarligen inte känner igen lysande Whiplash från 1983, och därmed inte ger bandet den uppskattning de förtjänar för att de lirar en sådan otippad låt.

Istället mottar betydligt nyare och mer kommersiella, men också otroligt trista, The memory remains stort jubel. Det är synd, för Metallica har fler ess i ärmen. Visserligen kommer det aldrig någon Battery - men Disposable heroes, instrumentala Orion och The four horsemen piffar upp en setlist som annars kunnat bli på tok för förutsägbar.

Trots en oslagbar inledning - en svit av sex låtar som börjar med Creeping death och får sitt slut med ...And justice for all - är helheten en ojämn sådan. Det svajar till ordentligt här och var, inte minst när Kirk Hammett ger sig ut på sviktande improvisationstripper. Många av låtarna är dessutom upptrissade i aningen för högt tempo, vilket gör att dynamiken får ta lite stryk. Nej, aldrig har det varit så tydligt vad som är Metallicas största behållning. James Hetfield är nämligen smått fantastisk och slår sin prestation på Ullevi 2004 med hästlängder. För det första sjunger han närmast felfritt, vilket sätter stycken som Fade to black i sitt rätta ljus. Men han är också en briljant frontman i det avseende att han lyckas kombinera en benhård pondus med sympatisk charm. Med en sådan starkt lysande stjärna i fokus är det lätt att se mellan fingrarna med de andra bandmedlemmarna. Det är alltid lätt att hacka på det senaste tillskottet i bandet, jag vet, men basisten Robert Trujillo känns fortfarande hopplöst malplacerad med sin fåniga spelstil.

Extranumren är kanske inga högoddsare direkt, men har man komponerat melodier som Sad but true, One och Seek and destroy finns det ingen anledning att krångla till det. I sådana stunder är det ren lycka att få uppleva Metallica en ljummen sommarkväll - och samtidigt så uppenbart varför de fortfarande är ett av världens största band.