Liberalismen får sig några hårda törnar i Teater Tribunalens nya beredskapsfars. Inget ont sägs däremot om den borgerliga individualismen, men kritik mot den anas i att skådespelarna listas som en odefinierbar massa i programmet. Regissör, scenograf med flera får dock sina insatser specificerade.

Vi får alltså veta att författaren heter Jan Käll. Däremot inte att han hämtat Svejkfiguren från Jaroslav Haseks roman från 1920-talet och sättet att placera honom i ett nytt krig från Bertolt Brecht, som skrev Svejk i andra världskriget.

Idén att tina upp Svejk är för övrigt lysande, liksom tilltaget att blanda Brechts episka teaterstil med några doser 91:an Karlsson och Knasen. Den största influensen tycks ändå vara Alfred Jarry, som satte den gränslöse allhärskaren Ubu på scenen i slutet av 1890-talet. Här har Sören Brunes i samspel med Ulrika van Gelder fyllt scenen med grejer från leklådan och köksskåpet och kostymer från utklädningsgarderoben. K-pistarna är byggda av dammsugarslangar och i det mest skräckinjagande vapnet ingår en brödrost.

Svejk själv, mannen som säger saker rakt ut, till exempel sanningen, är ett oroande centrum i denna militära röra, föreställande Afghanistan. Skådespelaren i rollen har å andra sidan ett sceniskt lugn som skapar en mycket roande dialektik. (Han konkurrerar härmed med Michael Segerström om rollen som Ignatius Reilly i en eventuell uppsättning av Dumskallarnas sammansvärjning.)

Här finns annars den svenske kaptenen Harald Johansson, den karriärsugna Yvonne Swärd och den skotträdda soldaten Olsson. Hon som spelar Olsson visar en alldeles särskild förmåga till scenisk förvandling, som det är en stor glädje att ta del av, ett raffinerat elitens njutningsmedel.

Här finns också en amerikansk general(?), heroinsmugglande krigsherrar med långa skägg, ett par självmordsbombare i tunna burkor, ÖB med familj och en och annan generaldirektör. Talibanerna får vi dock själva tänka oss.

Om Berglins i Göran Hägglunds efterföljd har kallat vårt stolta land en bögfeministisk vänsterdiktatur, framställs det i Richard Turpins regi mer som ett fisliberalt, bögfeministiskt hycklarland. Hyckleriet ligger i att ha alla de rätta åsikterna som ett tunt skal över våld, övergrepp i familjen, vänskapskorruption, grymma utvisningar, tortyr och krigsbevarande insatser i främmande land.

Ofta är de satiriska svängarna så väl uttagna att de inte känns alltför drabbande. Ibland räcker dock en realistiskt framförd svensktoppslåt för att framkalla politiska rysningar. Och visst finns det kulor som tar!

Blodigt mördande roligt är det mest hela tiden.