Speak low – upptakten är stillsam med poetisk visjazz av Kurt Weill och Ogden Nash och försynt legatospel av trettonmannabandet. Margareta Bengtson sjunger glasklart, träffar varje ton exakt i musikflödet. Hon rör sig på en hög musikalisk nivå, är ingen omstörtande nytänkare men tryggt förankrad i det hon gör. Så har också hennes japanska skiva titeln I’m old fashioned.

Hon går in i musiken med besjälad entusiasm; hon knyter an till medmusikerna och bygger lätt och ledigt upp en förtroendefull kontakt med sin publik. Kvällens repertoar är huvudsakligen hämtad från skivan En gång i Stockholm med referenser till Monica Zetterlund, Beppe Wolgers, Tage Danielsson, Povel Ramel, Fröding, Pär Lagerkvist...

I det senare fallet hänvisar hon till pianisten och kompositören Nils Lindberg som en betydelsefull inspiratör utifrån hemma- hörigheten i en fusion av jazz, visa och klassiskt. Hans tonsättning av Pär Lagerkvists Nu löser solen sitt blonda hår är ett av kvällens lyckokast med en längre instrumental introduktion följd av en hundraprocentigt över- tygande textgestaltning, det hela i arrangemang av Margareta Bengtson.

Vid det laget har hon klätt om från den knäkorta lilla svarta till ett cyklamenrött kortkort skynke. Kvällens gäst är trumpetaren Peter Asplund, och i en duett, It don’t mean a thing, mynnar scatsången ut i ett inbördes kommenterande kring respektive klädsel: hon färgsprakande och han som den grå eminensen. Peter Asplund ser ut att trivas med att sjunga och visar sig vara en riktigt driven sångare.

Arrangemangen är synner- ligen förtjänstfulla, med upphovsmän som Joakim Milder, Pål Svenre, Quincy Jones och som sagt Margareta Bengtson själv. Quincy Jones är tillika kompositör av ett annat av kvällens engelskspråkiga stycken: The midnight sun never sets. Och ännu ett sådant är You hit the spot, från Ella Fitzgeralds repertoar, ytterligare en höjdpunkt för kvällen.