Scenkonsten är förunderlig! På teatern kan man leka fritt och som i Unga Dramatens ”Titta livet! – en lek” skapa ett rum där flera av Barbro Lindgrens mest älskade barnboksfigurer kan mötas över pärmgränserna. På Dramaten gavs för några år sedan Lucas Svenssons djärvt fantasirika ”Petter och Lotta och Stora Landsvägen” utifrån Elsa Beskows sagoskatt.

Regissören Ellen Lamm har signerat flera skruvat lekfulla uppsättningar, inte minst en sanslös parkversion av Barbro Lindgrens ”Loranga, Masarin och Dartanjang”. I Lucas Svenssons nya pjäs får Loranga sällskap av bland andra Sparvel, Max och grisen Benny.

Scenen är en oval lekplats som inramas av publiken. På golvet kan man krita upp spelrum, mellanrum, egna rum. Där leker Sparvel, eller snarare Sparvlar; en som är ensam och glad, en som är ensam och ledsen; en som vill hoppa, en annan som vill sitta still och några som vill köpa en gädda. Man leker tillhörighet och frihet, hemma och borta, barndom och vuxenhet, liv och död. Grisen Bennys bastanta mamma dammsuger sig förbi just innan Lorangas tehuva blåser ner på Bennys huvud. Lille Max tultar in. Max vill ha kaka, boll, vovve.

Precis som i böckerna, men ändå inte. Här häver sig Max över tvåordsmeningarna, gifter sig, får barn, barnbarn och sörjs på sin begravning. I lektid blir hans stund på jorden tämligen kort, eller evig, beroende på hur man ser det. Barn leker livet, liksom skådespelarna på teatern. Och i Barbro Lindgrens universum samsas absurditeter med de stora, existentiella frågorna.

Ensemblen leker lustfyllt med stark energi och stort allvar. Thérèse Brunnanders Sparvel rymmer oceaner av motstridiga känslor under den brunrutiga klänningen, Emma Broomés Max i hängselbyxa med blöjbak är sprängfärdig av akuta känsloutbrott, Filip Alexandersons Benny är en trumpet vresig liten gris på rymmen, men får upp publiken från sina bänkar i den skojiga Grisen springer. Eric Sterns Loranga ångar in och sätter sprätt på leken som en mindre orkan och David Books varmkorvgubbe hittar både kokta och grillade där man minst anar.

I salongen får man fantasileka inombords som man vill och utfallet färgas av hur mycket man känner till figurerna. Det är otyglat, poetiskt och ibland rätt sofistikerat knasigt. Kanske är det allra roligast för inbitna Barbro Lindgren-fans i alla åldrar (från 6 år).