Betyg: 3 av 6

Att publiken inte tröttnat bevisas med råge på fredagens Gröna Lund-konsert. Utrymmet framför, och vid sidan av stora scenen, är fullsmockat av nära nog 23 000 Lundell-fans och helt vanliga Grönan-besökare. Det är väldigt många människor, så många att det är den tredje mest publikdragande konserten i nöjesfältets historia. Bara Bob Marley och Lady Gaga har dragit fler.

Men att det är många på plats behöver inte betyda att det nödvändigtvis blir en bra konsert. Hade den gamle rocktrubaduren begränsat sig till Grönans perfekta entimmesformat hade det varit en lagom dos Lundell. Men när han plussar på med en och en halvtimme blir det en överdos. Fast det är så det är med Lundell; vare sig han spelar, skriver eller målar måste det vara extra allt.

Vad han vill med sin sommarturné framgår inte riktigt. Det handlar inte om någon publikfriande hitkavalkad, inte heller om något surmulet gitarrmanglande. Bara helt vanlig Ulf Lundell-rock, så som vi hört den många, många gånger förr.

Det hade kunnat fungera, det är ju ändå en fin sommarkväll, men Lundell förmedlar ingen glädje bara en slags sammanbiten övertygelse om att det är ett jobb som måste göras.

Det börjar med en trögt tunggungande Folket bygger landet, nyanseras lite i mitten, övergår i enfaldiga Springsteen-brölanden i upploppet och avslutas med Kär och galen. Här och där finns korta stunder där tunggunget får lite spänst – och där Lundell släpper lite av det löjligt manliga patos som präglar hans sätt att sjunga – men mest befinner sig konserten i ett trist mellanläge som varken är bra eller dåligt. Trots stor publik blir det ingen Lundell-konsert att minnas.