Ett mycket hemtrevligt gäng grabbar intar scenen på Teater Brunnsgatan Fyra, för tillfället förvandlad till avgångshall för flyget till Sundsvall. Någonstans har dock alla planen gått, men gänget blir inte utom sig för det, utan spelar Lugnlåtar, iklädda rödkrulliga HarpoMarx-peruker.

Flera av sångerna, på svenska och/eller engelska, har möjlighet att bli slagdängor i klass med Nu mår jag mycket bättre. Lennart Jähkel i centrum framför med förtroendeingivande självbelåtenhet så olika nummer som Liv i Sundsvall, där det susas om såväl sorg som misery, som Mina små fruar, hämtad ur countrymusi–kalen ”Gråt inte mer Cecilia. Och inte du heller, Ursula”. Niko Röhlcke, som komponerat, och Hannu Kiviaho fullbordar lojalt trion, ett halvt snäpp bakom.

Kristina Lugn är också med, men hon upprepar inte misstaget som Reine Brynolfssons rollfigur gör i Drömmen om Herrön, där han slår knut på sig själv för att få vara med det coola Killinggänget. Nej, teaterdirektören och textförfattaren skapar istället ett sug efter sig själv.

Hon är klädd att tjäna i turkos flygvärdinneutstyrsel, men sitter större delen av tiden dold bakom en avbalkning. Bara hennes piffiga vita smäck sticker upp, som en mandelbiskvi, en bröstvårta, som knoppen på Muminmammans hus. Några gånger lockar Jähkel fram henne för att dra några gamla säkra bitar: den första, religiösa, dikten som publicerades i Kalle Anka; biobesöket med pappan som inte blev av (och för första gången tror jag mig förstå att pappan inte alls planerade hennes besvikelse).

Songs from the Swedish badlands innehåller flera välkända ingredienser men gräddas till en pudding av inte förut skådat slag. Det är så stillsamt absurt att jag skrattar rakt ut och känner det där åtråvärda: livsglädje.