Det känns tryggt att vara på en konsert med Nick Lowe. Man vet att den 62-årige britten med det vita håret och de tjockbågade svarta glasögonen har full koll. Vet att han lugnt och metodiskt kommer att leverera låtar från en lång och stabil karriär.
Lättlyssnade och gedigna låtar med tydliga strukturer och en viss svärta i de berättande texterna.
Och jo, precis så känns det på Nalen. Redan från början faktiskt, när den i brun skjorta och svarta byxor klädde sångaren, gitarristen och låtskrivaren drar igång konserten med att ensam framföra den lite sentimentalt sorgliga Stoplight roses, en sång om att försöka säga förlåt med ett fång rosor.
Nick Lowe låter som Nat King Cole när han sjunger den och melodin påminner om ett svunnet 50-tal men den kommer från det senaste albumet The old magic.
Vi får några fler låtar från albumet under kvällen, bland annat de ljuvligt sorgliga balladerna House for sale och I read a lot, båda kretsande kring en förlorad kärlek.
Att Lowe närmast ber om ursäkt för att han framför nya låtar är helt onödigt. Nalen är ju fullpackat med lojala fans som blir lika glada för det nya materialet som de gamla välbekanta hitsen.
Fast det är klart, den spontana allsången kommer först i Cruel to be kind och (What’s so funny ’bout) Peace love and understanding. Allra mest sjungs det i det sista extranumret, Elvis Costellos Alison, med Lowe ensam på scen.
Att Nick Lowe klarar sig bra på egen hand vet vi sedan förr fast det är ändå trevligt att han denna gång har med sig ett ytterst kompetent band.
Den ”sublimt själfulla” (som Nick Lowe beskriver honom) Geraint Watkins är inte bara en suverän lagspelare utan inleder konserten på bästa tänkbara sätt, ensam med en klaviatur.
Precis som Lowe täcker han ett antal musikstilar, oftast med ett ursprung långt bak i tiden, men här fokuserar han på sina mer New Orleans-svängiga låtar. En fenomenal entertainer.
