Svenskt och samtida är en vägande del av Talekvartettens cd-­katalog. Kombinationen återfanns även i lördagens konsertprogram i Grünewaldsalen med ett uruppförande av Johan Hammerths tredje stråkkvartett (2003) följt av Sjostakovitjs fjärde kvartett.

Man öppnade med Haydns G-dur-kvartett nr 5 i opus 33, som angav den lyriska tonen i programmet. Till de nya greppen i opus 33 hör den inledande lilla kadensen i just nr 5, en idé han skulle komma att använda sig av flera gånger. Talekvartettens lagom rustika spel kändes tryggt utan att direkt gå på räls. Men man kunde ha vilat lugnare i musiken och uttrycksmässigt varierat satserna litet bättre.

Johan Hammerth (född 1953), bäst känd för sina pianokompositioner, fick även sin andra stråkkvartett (1995) uruppförd av Tale­kvartetten. I den tresatsiga, halvtimmeslånga, tredje kvartetten fascinerade inledningen med ett närmast omärkligt mikroliv, i form av små motoriska aktiviteter. En jämn ström som övergår i upprepade skalfragment i pizzicato samt glissandi, laddade med en sorts instinktiv energi.

De rudimentära impulserna från de föregående satserna återkommer i olika stadier av förvirrat sökande i finalen, musiken dunstar slutligen bort. Med en känsla för stråkkvartettmediet förenar Hammerth tradition och nyskapande utan att direkt överraska.

Avslutningsvis även ljus lyrik i Sjostakovitjs fjärde kvartett som får en del av sin karaktär genom folkmusikcitaten i yttersatserna. I likhet med programmets Haydn­inslag kanske ingen av tonsättarens riktigt stora kvartetter, men väldigt fint tolkad med mjuk täthet i spelet av Talekvartetten.