Fyra lika ystra som rejäla Svenska Tanter tar ett teatralt nappatag med livets mening. Svenska Dagbladets senaste Thaliapristagare Carolina Frände, regissör och konstnärlig ledare för Stockholms stadsteaters scen i Skärholmen, knyter i ”Meningen med livet” samman flera trådar från den drygt tvååriga verksamheten.

Här återfinns de stora livsfrågorna, den ålderslösa leken, det musiska språket, poesi och påhitt samt den grundmurade övertygelsen om människors lika värde och vikten av empati. I detta sceniska kollage leker hon tillsammans med skådespelarna fram ett lustfyllt möte med en publik från åtta år (och utan övre åldersgräns).

Ensemblen har diskuterat livets mening med 1000 personer, från präster, imamer och professorer till blomsterhandlare, höjdhoppare, riksdagsledamöter och massor av barn. Svaren utgör en del av stoffet, tillsammans med huskompositören Niklas Brommares specialskrivna musik. Det börjar med de stora frågorna om universums, jordens och livets uppkomst, planetsystem, dinosaurier och utvecklingen från jägarsamhälle till tunnelbanestress och slutar med vardagsfunderingar om kamratskap, skidåkning, att bygga kojor, dansa sig svettig, strimmor av skönhet, ögonblick av lyckorus.

Scenen är inramad av cyklamenrosa draperier. Mitt på golvet tronar ett stort ägg och ur det kryper tanterna fram. De är alla fyra helt underbart unika, men känns samtidigt sällsamt bekanta. Daniel Nyströms knotigt krumma Gunnel med plisserad kjol och permanentkrus är envetet seg som en dvärgbjörk i storm; Lotta Östlin Stenshälls älskansvärda Gurli med glimten i ögat och grå lugg under lila basker är hurtigt förnumstig och ser glädjeämnen i det lilla; Camilla Larssons kantiga Gun har en barskare charm, men tinar stundtals – och till sin egen förvåning – upp; Per Öhagens Gudrun går inte av för hackor: en yppig, rekorderlig gråhårsblondin i leopardtajts som känner livet i sig.

Tanternas vänskap är kärleksfull, trogen och bergfast. De vill gärna stå på scenen och visa vad de kan, som en bedårande egendomlig pelargondans, en film med tanternas researchfrågor till folk och fä samt flerstämmig madrigalsång. Ibland får tanterna lugna nerverna med favoritleken ”Jag tänker på en färg” eller en kaffetår med minnen, tryggt hopkrupna i äggets mysiga innandöme. Någon gång blir de helt oregerliga och slåss med handväskorna, tills Gudrun deklamerar ”Natthimlen” av Erik Gustaf Geijer medan den stjärnbeströdda rymden sveper in. Det är storslaget och småfnissigt. Och meningsfullt.