Den antika romerska historien rymmer många dramatiska berättelser. En är historien om hur kejsar Neros älskarinna Poppea målmedvetet tar sig fram till makten och blir drottning av Rom. Claudio Monteverdis 1600-talsopera Poppeas kröning har inspirerat den norska koreografen Ingun Björnsgaard till en högst egen betraktelse över kärlekens och maktens villkor.

Den börjar med ljust fnittrig flicksång, ”come to me, my love”, men snart nog mörknar det på kärlekshimlen och flickorna kastas in i ett maktspel som föder fruktan, begär och längtan. I detta timslånga, abstrakt teatrala spel klättrar alla på varandra, hopkletade och frustrerade. Tillvaron som evig balansakt.

För något år sedan iscensatte Johanna Garpe Poppeas kröning på Drottningholmsteatern, i en tolkning där Nero och Poppea blev kättjans förslavade offer. Det finns intressanta beröringspunkter mellan Garpe och Björnsgaard, framför allt i fokuseringen på det androgyna. Här spelar den pojkaktiga Aleksandra Sende en viktig roll - som en gåtfull Tintomara-gestalt smyger hon sig in mellan de älskande och förvrider perspektivet.

Men Björnsgaard förhåller sig fritt till själva storyn, arbetar med löst sammanfogat koreografiskt flöde som växlar mellan mjukt och hårt, mellan Monteverdis skönsång och elektroniskt fräna klanger. Hon förfogar över en kvintett dansare från Sverige och Norge som med stor skicklighet förvaltar den expressiva plastiken, i en rund akrobatik med hårda kanter. Bakvända krumsprång och hudnära duetter där erotiken slår om i övergrepp. Den mörka Ida Wigdel går lös på en prydnadskudde med sylvass kniv och drar bokstavligen ner brallorna på Erik Rulins hårdföre man. Destruktiviteten härskar och det glöder i den vulkanliknande grottan där spelets aktörer dyker ut och in.

Mattias Ekholm med sin klara kraft och Lone Torviks sensualism laddar scenrummet. Poppea är ett lekfullt och mollstämt kammarspel som dock svajar i struktur och stringens. Först när jag slutar leta efter samband med operan öppnar sig föreställningen och jag kan ta till mig det rörelsemässigt associativa utan att ställa krav på begriplighet.

Bistra vårvindar sveper över ett Skeppsholmen i ljus och skugga. Just så förefaller mig Björnsgaards Poppea - lite kärv i smaken, lockande men nyckfull, i ett dunkelt universum.