Urpremiären av Eugene O’Neills största smärtas barn, Lång dags färd mot natt, ägde rum på Dramaten i Stockholm. Det är en del av vår teaterhistoria. Själv hörde jag den senare på radio och tog så starkt intryck att jag läste alla O’Neills pjäser i ett sträck.
Nu har Riksteatret i Norge gästspelat med Stein Winges uppsättning av dramat, och kanske var det dess dernière jag såg, den allra sista föreställningen av en uppsättning som turnerat över hela Norge, från Steinkjer till Arendal. Det kan också ha varit Liv Ullmanns sista scenföreställning och jag är oerhört glad att jag var där.
Regissören har gått in i sin egen personliga smärta och det märks. Lang dags ferd på norska är så långt ifrån en show som lever av stjärnglans från film och tv man kan komma. Liv Ullmann är del av en ensemble. Och i detta drama är varje skådespelare lika viktig som var och en av åkarna i en skidstafett.
Här får Cathleen, en ofta struken eller försummad roll, framträda som en egen person och Victoria Winge är rörande, rejäl och rolig som husan som ser familjen Tyrone med ogrumlade ögon. Men det är förstås om dem det handlar. Bjørn Sundquist gör pappa James, den gamle skådespelaren, utan de lite löjliga later som ofta förknippas med rollen. Det finns en stillhet i hans sorg, liksom i sönernas. Anders Baasmo Christiansens Jamie far omkring som en sprattelgubbe i sista aktens fylla och villa, men mest gripande är hans hjälplösa gråt inför mammas svek.
O’Neills alter ego, Edmund, spelas av Pål Sverre Valheim Hagen som är kusligt lik honom och som stående på golvet kan skruva ur en högt belägen glödlampa. Han ler och skrattar, cyniskt eller förtvivlat, men stirrar också mörkt på en mor, oförmögen att ta till sig sonens eventuella dödsdom.
Liv Ullmann gör Mary Tyrone, den fd klosterflickan, som under dagen glider allt längre in i sitt morfinrus. Som skådespelerska är hon utan divalater, men i rollen är hon totalt självupptagen. Mary Tyrones monumentala skuldkänslor leder till en avskärmning som blir grym i sina verkningar.
Ullmann är ett geni, men också en oerhört kunnig yrkeskvinna som tar fram varje skiftning i rollens register. Vi ser Mary både utifrån och inifrån och tvingas med på en åktur i känslornas slänggungor av sällan skådat slag.
Det är ingen tävling, men ändå: de jäkla norrmännen slår oss på vår egen hemmaplan.
Av: Eugene O’Neill. Övers: Svein Selvig. Regi: Stein Winge. Scenografi: John-Kristian Alsaker. Medv: Liv Ullmann, Bjørn Sundquist, Anders Baasmo Christiansen, Pål Sverre Valheim Hagen, Viktoria Winge
