Ur vulkanens mun är en ofta läst och hörd roman av Helena von Zweigbergk. Själv tog jag del av äktenskapet mellan Mats och Anna och deras resa till Sicilien med barnen Molly och Sebbe via min mp3-spelare för några somrar sedan.
Berättelsen är Annas, det är hennes tankar vi får ta del av: känslan av otillräcklighet, föraktet för den egna inställsamheten, rädslan för mannen, den ständigt surande.
Sanna Krepper har dramatiserat romanen tillsammans med regissören Christian Tomner och spelar själv Anna. På scenen är det också Anna som först vänder sig till publiken, mitt i äktenskapskrisen. Men när hon delar scen med Anders Hambraeus Mats, förlorar hon i viss mån makten över historien, liksom hon för länge sedan förlorat makten över sitt liv.
Nu får vi inte bara Annas bild av Mats; vi får se honom själv, och ibland skär det sig. Hon berättar om hans förlamande närvaro, men ofta verkar han rätt oförarglig ändå, eller mest olycklig. Nu kan man vara både olycklig och förlamande, och jag får intrycket att regissören Christian Tomner velat få oss att förstå Mats också; att det minsann inte är så lätt med en fru som Anna.
Det är en hedervärd inställning, men på något sätt förlorar historien på det. Den behöver en riktigt surputtig och sarkastisk Mats, men vi behöver inte förstå honom. Inte just i den här berättelsen. Däremot behöver vi förstå barnen; romanen behandlar Annas vånda inför att förstöra dem via grälen med Mats. På teatern förekommer Molly och Sebbe enbart som röster eller spelade av Krepper och Hambraeus själva. Det fungerar ibland, men deras ständiga närvaro går förlorad.
Över huvud taget är det något som saknas, och jag försöker förstå vad det är. Möjligen är det en ingång som gör att vi verkligen bryr oss om hur det går för de här människorna. Händelserna i romanen är triviala, på gränsen till ointressanta, men blir fängslande via Annas beskrivning av dem. På teatern får vi både för litet av själva händelseförloppet och av Anna. Krepper ersätter delvis den förlusten genom att ge allt i skådespeleriet, och hon är verkligen bra. Hon förkroppsligar på alla sätt Annas själsliga slitningar och gör dessutom hennes desperata messande med en yngre man till ett komiskt ledmotiv.
Anders Hambraeus är också bra, inte minst då han mitt i nallebjörnstrevligheten blir riktigt tvärsur och får alla ljus att slockna. Ändå blir själva föreställningen märkligt oengagerande långa stunder. Det är som om äktenskapstristessen smittar av sig, inte bara på Zofi Nilssons medvetet jätteskrynkliga kostymer.
I grunden tror jag att det är dramatiseringen som inte fungerar riktigt. Den hade behövt renodla en aspekt i stället för att försöka få med litet av allt. Två saker slår mig ändå i Örebro länsteaters nya teaterlokal, Nya China: den som är väldigt stark, måste också vara väldigt snäll, för det går att utöva våld utan att slå. Och det är en nästan omänskligt svår uppgift att vara en annan människas hela värld.
