Bland de bästa skivorna som någonsin gjorts finns oproportionerligt många med jazzmusiker som spelar i annan genre.

På samma sätt är Lionel Loueke, jazzgitarrist från Benin men sedan länge bosatt i USA, som allra bäst när han rör sig bort från en kärna av samtida amerikansk jazz.

Hans främsta merit, av det där formella jazzslaget, är att han spelar tillsammans med Herbie Hancock. Han har också gett ut ett antal formellt skickliga skivor, där han gör exakt vad som förväntas av honom och gör det väldigt bra.

Men han har även brutit nyare mark, genom att delvis gå bakåt och hemåt. Konserten på Fasching, liksom hans musikskapande hittills, lever i och av den kontrasten. Ibland står den direkt och balanserar mellan det ekvilibristiska, kromatiska och annat, harmoniskt enklare men i grunden mer innovativt, som kombinerar västafrikanska traditioner med nutida jazz.

Mitt i en låt gör han en oväntad vändning in i ett sound som lånar från tidig synt. Beatet blir mer fyrkantigt men Mark Giuliana, Louekes mycket mångsidige trummis, lägger en polyrytmisk tvist till det hela som förvandlar musiken till ny afrobeat av ett slag som jag aldrig riktigt hört förr. Och just den undergenren råkar jag ha lyssnat ganska mycket till.

I nästa låt ägnar sig Loueke inledningsvis åt ljudlekar på gitarren, med okonventionella grepp och anslagstekniker, för att sedan lägga till effekter som ger datorassociationer. Men också det här mynnar till slut ut i Västafrika, i modern, fokuserad och lysande spelad highlife.

Den inledande sången är a cappella, med en effekt på sången som gör att Loueke sjunger i täta stämmor med sig själv. Det avslutande extranumret är snarlikt, fast med stillsamt gitarrkomp till.

Men om Giuliana är en mångfacetterad trummis och Mickael Olatuja på bas inte ligger långt efter är det ändå Louekes spännvidd som sätter de mycket vida ramarna för den här konserten. Och hans skicklighet som håller samman helheten, trots skillnaderna i sound, volym, traditioner och tempo.