Av publiktrycket och ovationerna att döma skulle Dramaten kunna angripa sina vikande publiksiffror genom att långtidsengagera Mikhail Baryshnikov, Ana Laguna och Mats Ek. Det finns något sympatiskt i att ett gäng vitala veteraner från dansvärlden kan väcka sådant jubel i vår ungdomsfixerade tid.

Three solos and a duet är ett samarbete med Baryshnikov Arts Center i New York. Europaturnén är omfattande. Intresset väcktes efter Eks duett Ställe för Baryshnikov och Laguna som hade urpremiär i Dansens hus 2007. Nu återkommer Ställe i en helafton utbyggd med två nya solon för Baryshnikov av yngre koreografer samt en omarbetad version av Mats Eks Solo för två (1996).

Infrias då förväntningarna? För dem som ser en livs levande legend vid 61 års ålder ännu mana fram lätthet, musikalisk elegans och självironisk humor – ja. För dem som ser Ana Lagunas mogna konstnärskap utmejslat i varje muskelfiber – ja. Koreografiskt är det mindre överraskande. Det här är en afton med lätt nostalgisk touche och teman som åldrande och minnen. Men i Mats Eks anda speglas också insikten att den erfarna kroppen rymmer alla åldrar – och man kan betrakta sig själv lite utifrån.

Dansare har ofta ett starkt kroppsminne. Rörelserna finns inombords även om skalet blivit bräckligt. Den franskfödde, USA-baserade koreografen Benjamin Millepied använder film och video (av Asa Mader) för att vidga perspektivet i solot Years later. Till Satie-likt svävande flöjttoner dansar Baryshnikov med sin dubbelgångare på en filmduk i fonden. De leker, snurrar och utmanar varandra tills en skugga sänker eftertänksam tystnad över rummet.

På en svartvit film syns därpå en mycket ung stjärna träna i en balettsal: höga hopp, sträckta vrister. Hans äldre upplaga försöker härma sin ungdoms perfektion men ger upp inför filmgestaltens piruett i vansinnestempo. Baryshnikov förefaller krympt till en duckande Teskedsgumma inför sitt uppförstorade unga jag. Men han repar mod till jazzigare rytmer och dansar kaxigt likt Fred Astaire mot sig själv. En humoristisk, existentiell betraktelse om att konfrontera sin självbild.

Alexei Ratmansky, till nyligen balettchef på Bolsjoj, använder sig av Baryshnikovs skådespelartalang i Valse-Fantasie. Musiken av Mikhail Glinka ”Rysslands Mozart”, har även lockat Balanchine. Den festklädde Baryshnikov provar förförarposer framför spegeln och verkar leva i minnet av forna balettroller. Han valsar runt och brottas med sina fantasier och impulsen att ta sitt liv. Solot utmynnar i att man inte ska ta sig själv på alltför stort allvar.

Mats Eks koreografier kliver gärna mellan fantasi och vardag i en förundran över tillvarons mysterier och relationen man–kvinna. År 1996 skapade han den fantastiska, prisbelönta tv-baletten Rök för Sylvie Guillem och Niklas Ek; en duett om kärlekens sköra beroende och destruktiva begränsningar. Scenversionen, Solo för två, hör också till en älskad favorit, med paret som varandras motpoler och spegelbilder.

Därför blir man först konfunderad över den krympta version som nu ges. Solo för två har blivit solo för en. Ana Laguna dansar dock med rörande känslighet. Minsta ryck frammanar saknad efter den vars beröringar lämnat spår i henne. Lust, leda och vemod är insvepta i Arvo Pärts molltoner. En tom sko väcker känslor – och blir en gåta. För när Baryshnikov väl materialiseras, är hans enda sko inte make till den som Laguna smekt. Hans förvåning blir en lite lösryckt knorr.

Släktskap finns med Ställe, som är intressant att se om. Baryshnikovs annars så klassiskt rena uttryck tufsas till av vardagens sprickor och glädjeskutt. Det lekfulla, ömsinta mötet med Ana Laguna får en egen skönhet där skarvarna mellan olika tekniker och erfarenheter blottas. Fläskkvartettens ös lockar paret att på nytt vilja erövra världen. De är mitt i steget mellan det som varit och det som ska komma. Så är ju livet, och det är vackert att se.