Under anrika Berns ligger en konferenslokal som kallas Kammarsalen, en stor salong med liten scen, ställd mot ett hörn. Här spelar nu den nya teatergruppen Iris Tribadernas natt av PO Enquist – glada över att hittat en plats med Strindbergsanknytning. Här låg ju på 1870-talet Röda rummet där unga, litterära män drack sig geniala.

PO Enquist skrev Tribadernas natt 1975 som dramatiskt förstlingsverk. Stycket handlar om en marsafton 1899, platsen är Dagmarteatern, Köpenhamn. Siri von Essen ska repetera enaktaren Den starkare och August kommer för att komma med råd och dåd. Makarna håller på att skiljas och av kvällen blir en storartad genomgång av det tolvåriga äktenskapet, ett laddat kaos av beskyllningar, hat och en liten dos trött ömhet.

Tribaderna natt är en biografisk skiss där Enquist analyserar den själsliga finmotoriken hos upphovsmannen genom dennes verk. En av nyckelreplikerna lyder: Ni har en fin liten kvinna inom er, herr Strindberg. Den som säger det är Marie David med vilken Siri von Essen möjligen haft en lesbisk relation. Enquist ger oss en August som är oerhört känslig, som ständigt känner av stämningar och använder dem till skapandet. Han är ett vuxet barn som känner sig så vek att han ständigt försvara sin manlighet, därav snoppmätningar och utfall mot starka, ”manliga” kvinnor.

Teater Iris har att slåss mot själva lokalen och dess begränsningar och dessutom skickligt balansera sin konstnärliga vilja med det utpräglat kommersiella etablissementet Berns. Gruppen lyckas väl att skapa en metafiktion på den minimala scenen som till fond har en Dorélik bild av orgiastiska människokroppar vilka klänger på varandra.

Mathias Lafolies regi betonar det komiska och låter det lätt anakronistiska hos texten och alla vilda utfall ibland övergå till fars – han tål att skrattas åt, August. Ändå lyckas ensemblen också föra ner handlingen till mer subtila nivåer, till en diskussion om konsten som vampyristisk självheroisering men också som oavsiktlig sanning: ur springorna på monologen Den starkare sipprar önskedrömmar och insikter så djupa att de aldrig kan få nå ytan.

Patrik Bergner gör August till en man som korrigerar verkligheten med sin konst, som klamrar sig fast vid självförsvar och sin roll som demiurg. Han gör det delvis per automatik men också då och då med en plågsam självinsikt. Frida Liljevall spelar Siri som en stark kvinna som vill bli sig själv – en skådespelarerska som ska försörja sina barn, en representant för den nya kvinnan. Karolina Rahm som Marie David betonar att hon är barn till en tjänstekvinna – alldeles som August, en ofrivillig tvillingsjäl. Joel Lundgren låter skådespelaren/regissören Viggo spela över och rulla med ögonen enligt den sed som Strindberg vill erätta med sin djärva realism.

Iris spelar ystert, lekfullt och väl denna moralitet om konsten som tjuveri och ventil, som analyssoffa och sårig fiktion.