När kollektivet Arena Baubo (döpt efter en frigjord grekisk gudinna) i maj hade Malmöpremiär på Kulla-Gulla, Fassbinder och jag, uppstod en ovanligt hätsk debatt i medierna. Upprinnelsen var att en inhyrd skådespelare, som enligt ett kontrakt skulle dricka fyra centiliter sprit var sjätte minut under den tre timmar långa kvällen, blev stupfull och aggressiv. Föreställningen gled över i rå verklighet vilket fick kritiker att ifrågasätta upphovskvinnornas etiska ansvar.
På ett plan blev debatten ganska yrvaken; performancekonsten har ju en lång tradition av rivna väggar mellan fiktion och verklighet med mer eller mindre provokativa akter där aktörerna använder sina egna kroppar, till exempel Marina Abramović i sina undersökningar av fysiska och mentala gränser.
Arena Baubos grepp att placera ett ’’äkta’’ fyllo på scenen kan tyckas osmakligt eller lättköpt men är helt i linje med kvällens tema: att undersöka medberoendet och den enskildes ansvar i olika maktstrukturer. I Malmö blev resultatet drastiskt. Detsamma kan inte sägas om premiären i Stockholm. Kvällens inhyrde gäst i ’’fyllecellen’’ är regissören och skådespelaren Richard Turpin, som ska dricka 20 öl på tre timmar.
Efter två och en halv timme kastar han en trädgårdsflamingo i golvet så att flisorna ryker och skriker att han hatar borgarfittorna. Men det är mest spel för gallerierna. Vår diskussion om medier, teater och politik fortsätter därefter som om ingenting har hänt.
Det är snarare så att Turpin genom sitt låtsasutbrott sätter fingret på den här performancekvällens tämligen trivsamma, familjära stämning. Publiken får fritt vandra mellan tolv stationer och fundera över rollerna som offer, förövare och hjälte. Man kan spela upp scener ur Fassbinders tv-serie Martha eller natta sig till berättelsen om Kulla-Gulla under bilden av ett gråtande barn.
Det är terapeutiskt och lekfullt. Här finns skamvrå, harmens vrå och en allestädes närvarande Bullmamma som bjuder på varma kanelbullar och samtidigt, via mobiltelefon, analyserar de teckningar som publiken får rita vid en annan station. Det inbjuder till samtal, medan man funderar på om denna supermorsa är offer för sin egen roll.
Jag sjunker ner i saccosäcken vid Empatimaskinen, en video där en mycket förstående kvinna uppmanar mig att ta ett djupt andetag. Till slut är det hon som storgråter – och jag får känna mig stark.
Arena Baubo har tidigare tagit upp brännbara ämnen som prostitution och svenska torskar. Det mest brännbara den här gången är de bullar som en man i publiken råkat placera på en het spisplatta. Men tråkigt har man inte.
