Vid sidan av årets stora premiär av en bortglömd Donizettiopera har Vadstena-akademien också gjort en produktion i det mer intima formatet, med underrubriken ”En fantasi kring kreativa kungligheter”. Det är en teaterlek kring ett par av Oscars I:s konstnärligt begåvade barn: Gustav och Eugénie, han känd som sångarprinsen (Sjung om studentens…), hon skulptris och välgörarinna (Eugeniahemmet).

Föreställningen återskapar en tidsanda där även kungligheter var en del av den borgerliga göra själv-kulturen, i vilken eget musicerande, författande och tecknande ingick som en viktig komponent i vardagen – före grammofonens och kamerans epok.

Det finns några små akvareller av prinsessan Eugénie bevarade som visar umgänget i hennes stillsamma ungdomskrets med pianospel, sång och dans, och hela föreställningen har något av samma milda guldbruna akvarellton över sig.

Vi får följa prinsessan Eugénie, prins Gustav och hovfröken Mathilda Bennet när de sjunger egna och andras visor för varandra och gör små tablåer. En guldram i fonden förstärker känslan av spel i spelet.

Detta lekfulla, udda divertissemang har blivit en helt oemotståndlig föreställning. Här är det hårkringlor, ”söte bror!” och skälmska ögonkast som gäller, i en fin balans mellan humoristisk distans och vänlig ironi. Trovärdigt, utan spår av psykologisk realism. Föreställningen är kongenial med den intima lokalen, Vadstena gamla teater som stod klar 1847, alltså jämnårig med det som visas på scenen – en kväll i slutet av 1840-talet, då både Gustav och Eugénie var i 20-årsåldern.

En ung ensemble gestaltar dessa ungdomar: Alexandra Büchel som en förtjusande, koloraturkvillrande Eugénie, Annastina Malm som en mörkt skimrande hovfröken Bennet och Oskar Olofson, med fina lyriska kvalitéer som då och då skiner igenom.

Orkestern är ännu yngre, ledd av pianisten Magnus Svensson, som i flera år har botaniserat bland noterna i Bernadottebiblioteket och ordnat konserter med musik av kungafamiljen eller deras krets. Dit hörde tonsättaren Ivar Hallström, som var notbibliotekarie på Slottet.

Efter paus får vi se de kungliga ungdomarna spela upp hans enaktsoperett Silverringen, som är från 1860 men passande i sammanhanget. Det är ett näpet folklustspel om två par (under hummande i kulissen byter Olofson raskt mellan de två mansrollerna), där kärleken intressant nog bryter de sociala barriärerna. Historien flödar av Ivar Hallströms vackra melodier med sin lätta folktonsprägel.