Dansbandet Tropicos ska fira 30 år på scenen och tv ska spela in en jubileumskonsert. Bandmedlemmarna anländer, iförda sina kulörta, zebrarandiga kostymer. Stämningen är dämpad – gitarristen har just förlorat sin mor. När någon säger att det är dags att lägga av kommer år av konflikter upp till ytan.

Kortdramat Fem kända musiker döda i seriekrock börjar så, efter en liten prolog där en grävling lufsar runt på scenen som representant för alla dem dansbandet kört över under åren. Djur och natur är ett tema som ständigt återkommer – nästan som var denna existentiella komedi en Schimmelpfennig-light. Trumslagaren, exempelvis, sitter hemma, super och tittar mest på tv-kanalen Animal Planet medan han gråter över villkoren på savannen, utrotningshoten och all djurisk omedelbarhet.

Johan Ajvide Lindqvist har skrivit en pjäs på drygt 80 minuter som lyckas på en gång vara parodisk, empatisk och flirta med Sartres Stängda dörrar.

Också här framgår snart att medresenärer på denna dansbandstripp plågar varandra som var man redan hinsides – vilket man möjligen är. Den fiffiga titeln avslöjar att allt kanhända redan har hänt. Pjäsen är ett eko eller ett alternativt liv. Det kvittar dock – ty här är alla själsligt döda och alla lider av en helt mystisk minnesförlust.

Visst, moraliteten – eller fabeln – om dansbandet är en bagatell, men en rolig sådan. Dramaten har inte sparat på smaklösa kostymer, på glitter och cowboyhattar. Eller grävlingskostym: vilken rymmer en svettig Omid Khansari.

Stycket hör till den typen av pjäser som man egentligen inte kan återberätta eftersom man då avslöjar alla överraskningar och skeenden. Dock kan avslöjas att ett mordvapen är med på scenen och, som sagt, decennier av oförrätter, lögner och dålig musik.

Alla fem förhåller sig på olika sätt till kollektivet – ett känt fenomen. Trummisen super men älskar musiklivet, trots att han är kass. Olle Jansson är alldeles underbar när han bryter ihop. Sångaren knullar runt men har glömt alla han legat med. Reuben Sallmander spelar en man som inte är så mycket mer än vita tänder och förförarmustasch. Vinnarna (till att börja med) är duon som får alla STIM-pengar. Magnus Ehrner gör en riktigt ful fisk men Pierre Wilkner låter sin roll vara mer, på allvar äcklad över all den dynga man spridit.

Jan Waldecrantz spelar gitarristen som har med sig en överraskning. Så har han suttit på Beckomberga. Mer än så ska inte nämnas. Fem kända musiker döda i seriekrock bygger på det gradvisa avslöjandet och på den slags minnesförlust som bara kan uppstå när man turnerat landet runt under 30 år och där alla städer flyter ihop till motorväg av meningslöshet.

Göran Martling har komponerat otäckt igenkännbara dansbandslåter som publiken får med sig på cd.

Regiduon Reich & Szyber, vanligen kända för mer experimentella övningar, lattjar dansbandsverklighet med humor och stort allvar. Man leker med skillnaden mellan natur och onatur, liv och död – eller om nu allt är precis samma sak.