Stress är egentligen inte något modernt påfund utan en tidlös, själslig åkomma – det förstår alla som sett farsen Den Stundesløse av Ludvig Holberg, skriven redan 1723. Huvudrollen Vielgeschrei är besatt av att kontrollera det personliga kassaflödet. Han är inte direkt snål men vill hela tiden veta en rad olika, exakta positioner – som exempelvis debet och kredit men också hur den lilla svarta hönan mår.

Ludvig Holberg har tappat sin ställning som klassiker på svenska scener. En Jeppeuppsättning då och då – som den utmärkta tolkningen på Stockholms stadsteater förra hösten – är allt som återstår av den forna glansen kring Molièreadepten Holberg som skrev 34 pjäser om olika företeelser och karaktärsbrister värda att gissla, nästan alla ännu aktuella.

All heder åt Kullehusteatern som nu turnerar Roslagen runt med Den stressade – på svenska förut kallad Den jäktade. Anne Kulle är centralaxel för truppen men dottern Linda har såväl bearbetat som delregisserat iscensättningen. Ensemblen består av en blandning av djärv avantgardism på sommarlov och unga aktörer direkt från Teaterhögskolan.

Grunden är Molièretraditionen, som ju också var inspirationskällan för Holberg. Här intrigerar tjänstefolket och giftaslystna döttrar, här paraderar unga, rika ynglingar och dito fånar. Vielgeschrei själv rusar runt, herr Mycket-skrik (för ingenting) spelas av Richard Turpin med ett brett register knappt behärskad, lätt upphetsad galenskap.

Holberg använder välkända rolltyper från commedian, som ogift mamsell, liderliga ynglingar, uppkäftiga pigor samt manipulativa slynglar från bokhållarskrået. Alla driver egna agendor, vissa är mer töntiga än andra men pjäsen är buren av en tro på ett slags demokrati. Fiffigast vinner, oavsett rang.

Iscensättningen är ett klassiskt kostymdrama som står stadigt på en avdammad översättning/bearbetning. Ida Stéen gör pigan Nille till kontaktyta med publiken, hon vet exakt hur hon ska spela på Vielgeschreis stress för att få mest fördelar.

Tolkningen lutar mer åt komedi än fars, åt småleenden och igenkänning. Det är mycket lätt att tycka om samtliga på scenen. Höjdpunkten är när Sara Turpin, utklädd till advokat ger en lektion vad gäller det nya sättet att diktera ett brev – en mycket onomatopoetisk förevisning av fysisk bestraffning.

Två timmar tar det för Kullehusteatern att rappt, men aldrig stressat, ta sig genom texten. Resultatet är feel-good-teater som får den sommarlediga publiken att varva ner en smula.