Vem älskar Wolfgang Müller? Ingen. Han fick stryk av andra barn, kallades svarting på grund av sitt mörka hår. Örfilades upp av sin tyskfödda moder som blivit övergiven av en alkoholiserad man. Wolfgang byter namn till John, med efternamnet Ausonius mest känd som Lasermannen. Han som for runt på en cykel, med ett vapen under rocken och sköt ihjäl män med mörk hy - riktiga ”svartskallar”. Han ansåg att han stöddes av en tyst majoritet, showmässigt artikulerad av estradörerna Ian och Bert och deras Ny Demokrati. Han sköt och sköt, röda laserstrålar for genom Vasastan. Till sist blev han fast. Vem är han? Varför sköt han?

Författaren och krönikören Bengt Ohlsson har skrivit pjäsen Lasermannen om pojken som blev en kallblodig mördarmaskin. Texten är ett 100 minuter långt diskussionsdrama som också handlar om en tid då invandrarhatet rasar som mest. Expressen trycker löpsedlar med orden Släng ut dom! och Ian & Bert gör rasismen rumsren och kul. Bengt Ohlsson använder sig fritt av Gellert Tamas bok om Lasermannen, han lånar, inspireras, kommer med invändningar. Han låter en mängd aktörer komma till tals: mamman, brodern, Ian, läkaren Magda och offren. Alla blir förhörda av en duo som letar efter det slutgiltiga svaret, en dramaturgi som ska förlösa oss från tanken på att detta ska kunna hända igen. Vi vill att John Ausonius ska vara en ensam galning, inte en produkt av en tid.

Bengt Ohlsson är mycket angelägen om att ifrågasätta allahanda myter och självklara, psykologiska svar. Ausonius framstår ju som en självmordsbenägen, oidipal man som symboliskt skjuter sig själv var gång han dödar – men det är för programmatiskt, menar Ohlsson. Han redovisar hur samhället rustat ner mentalvården och åsikter om att Lasermannen kunnat stoppas om bara någon tagit sitt ansvar, men det är en felaktig tankekonstruktion som bygger på att vi sitter med facit. Egentligen beror ändå alltihop på den fria viljan, verkar Ohlsson påstå. Vi kan aldrig hejda någon som verkligen vill göra något, eller har behov av det. Wolfgang Müller kan aldrig förklaras helt och samhället kan aldrig skydda sig mot nya lasermän.

Pjäsen böljar fram och tillbaka. Scenografen Lili Riksén har skapat enkla, grå kulisser som bakgrund till dramat. Röda laserstrålar pekar uppåt och neråt som börskurvor. Ohlsson ironiserar våldsamt och elakt över Ian Wachtmeister men också över förhörsledarna som vill komma fram till resultat och är beredda att välja förenklingar. Mamman berättar, liksom brodern som valt att bli clown istället för psykopat. Grannar, skolkamrater, offer passerar revy. Wolfgang-John cyklar då och då förbi, med en iskall blick – ett superduktigt barn som redan då stänker svärta omkring sig. Ohlsson ägnar pjäsen åt att komplicera, det är hedervärt. Han drar sig inte för att använda humor – möjligen är texten aningen för rolig ibland, det skapar en ton som något dämpar tragiken och skojar bort allvaret.

Lasermannen är inte, och vill inte vara, den definitiva pjäsen om mannen som blev John Ausonius. Den har en dialektisk relativism som avsikt och form. Ohlsson låter ett antal skjutna också tala och ingen av dem är ”typisk”. Alla ifrågasätter invandrarrollen, andra flyktingar och föraktar andra invandrargrupper som goda smygrasister. Ohlsson väljer bort alla enkla svar och låter mysteriet Wolfgang-John vara obehagligt mångfasetterat.

Susan Taslimi har skapat en tät, rapp iscensättning som möjligen då och då blir för gemytlig. Ohlsson ger publiken en provkarta på olika sätt att hantera sina sår, ett våldsamt hat om vandlat till ett slags rationalism. Eric Ericson gör Wolfgang-John helt utan uttryck. Han är en kostym över ett kylskåp. Ett par mycket blå ögon.
Intressant nog verkar Ohlsson göra offren till varianter på Lasermannen. Boris Glibusic spelar samtliga dessa skjutna med en distanserad kyla – låter dem säga saker som kunnat komma från John Ausonius. Det är det riktigt otäcka. Mariann Rudberg gör mamma Müller som gör sitt bästa för att skapa lycka men känner sig anklagad av barnen för att hon misslyckas. Anna Bjelkerud spelar läkaren som får säga en del obekväma sanningar om mentalvård och vårt behov av försäkringar. Lasse Pierrou låter Ian bli smart cyniker av stora mått.

Bengt Ohlsson har skrivit en intelligent, intressant pjäs. Han försöker göra ett porträtt av en man genom att snickra ihop den ram som utgör tiden. Det blir en fantombild – en skildring av pojken som bara försöker göra rätt. Skillnaden mellan dygdemönster och kvällstidningsmonster är hårfin.