Annis bror har knarkat i tjugofem år, och nu har han slutat. Inte är hon glad för det. Hon är arg.
Susanna Alakoskis roman ”Håpas du trifs bra i fengelset” handlar om Samis accelererande missbruk, systerns försök att hejda honom, om destruktiva handlingar, vanmakt och kärlek.
Nu står Nanny Nilsson på scenen som Anni, sammanbiten och med blixtrande ögon. Nilsson har själv förkortat romanen till en monolog, riktad till brodern och till oss i publiken. Brunnsgatans intima scen är samtidigt madrasserad cell och trappuppgång med brevinkast till en osynlig lägenhet. Här finns en hög stol med röda och vita kulor, en sådan som man dömer tennismatcher från, och en rejäl dammsugare. Ingenting hänger självklart ihop med något annat, och världen tycks vara i gungning.
Världen är i gungning för Anni. I nuet måste hon hantera alla de känslor som poppar upp och fram när hon egentligen inte behöver oroa sig för sin bror längre. Men så enkelt är det förstås inte. Allt som lagrats i kroppen under många år finns kvar där och försvinner inte med någon enkel knapptryckning. Nanny Nilsson förmedlar det så bra, hur oron för mammas och pappas fylla och brorsans kriminella karriär har försatt Anni i ständig alarmberedskap. Det är inte svårt att förstå att hon väljer en sunkig källare framför de fina rummen hos de så välvilliga fosterföräldrarna.
”Håpas du trifs bra i fengelset” rör sig mellan nuets motvilliga medberoendebearbetning och blickar på barnet som växer till vuxen och bildar familj medan Sami knarkar på. Anni försöker gång på gång frigöra sig från det som smärtar, det som binder och fängslar henne. Men på möjliga och omöjliga ställen tränger sig brodern och allt han representerar på, i form av en hårslinga. Hon stoppar undan och stoppar undan, men den kommer tillbaka som en bumerang.
På teatern blir allt mer koncentrerat. Det blir mindre av Samis missbruk och mer av Annis känslor. Långvarigt lidande blir till intensiva ögonblick. Under alltihopa dunkar det kristna kärleksbudskapet tillsammans med frågan: Ska jag ta vara på min broder? Ska jag?
