Gryningshästen var inte större än en hare och levde av blad i Nordamerikas skogar. Den ullhåriga noshörningen använde sitt platta horn som snöskovel. Spökdjurens ögon är större än deras hjärnor.

Det är inte bara människoblivandets historia från Sahelanthropus tchadensis till oss själva som skildras i den nya basutställningen Den mänskliga resan på Naturhistoriska riksmuseet. En bärande tanke i utställningen är att sätta in vårt månggreniga släktträd i ett större sammanhang, belysa våra band med aporna, berätta om de biologiska miljöer där våra förfäder levde, och om hur de påverkades bland annat av klimatförändringar.

Men det är klart att det är människan som står i centrum, med tio mycket övertygande rekonstruktioner av våra föregångare, utförda av den franska skulptören Elisabeth Daynès som är specialist på att återskapa mänskliga gestalter med utgångspunkt från fossil och benfynd.

Om nu mänsklig är rätta ordet. Den nästan sju miljoner år gamla Sahelanthropus räknas trots allt inte till vårt eget, fyra miljoner år yngre släkte, Homo. Dock är Sahelanthropus den äldsta människoliknande varelsen med upprätt gång, så vitt forskarna vet.

Inte heller den berömda Lucy hör till Homo. Hon var en Australopithecus afarensis, hårig och långarmad, och betydligt mindre till växten än ... ja, vad ska man kalla Lucien, som är paleonto­logernas smeknamn på honom. För djurisk för att kallas man, för mänsklig för att kallas hane, gestaltar han tillsammans med Lucy den fråga som följer besökaren genom utställningen: vad är en människa? Inte lätt att svara på –kanske är det därför som Lucy och Lucien ler så triumferande, nästan lite försmädligt, mot oss.

På samma sätt ligger det något sorgesamt över den lilla neandertalfamiljen, med sina satta kroppar och låga pannor, dömda till undergång i det kyliga Europa, kanske utkonkurrerade av oss, Homo sapiens, med våra hög­effektiva sociala strukturer.

Fast neandertalarna själva hade ju inte facit, och följaktligen ingen särskild anledning att deppa, lika lite som Lucy och Lucien hade anledning att triumfera. Och det är väl det som är haken med rekonstruktionerna, de inbjuder betraktaren till att läsa in mycket mer i figurerna än det finns täckning för.

Det gäller alltså att vara på sin vakt mot sina egna övertolkningar när man besöker utställningen. Är man det, och är man dessutom, som jag, barnsligt förtjust i att grotta ner sig i naturalhistoriens labyrinter så finns det mycket att roa sig med på Den mänskliga resan. Något slutgiltigt svar på den filosofiska frågan ”Vad är en människa?” får man inte, så dumma är inte utställarna, men ett digert tillskott av handfast vetande som gör att det blir roligare att fundera över den.

Kontemplativt lagda musei­besökare gör dock klokt i att undvika förmiddagstimmarna, då salarna kryllar av entusiastiska och högaktiva exemplar av vår egen art, företrädesvis i lägre åldrar, med och utan vårdnadshavare.

Och så gäller det förstås att få de digitala skärmarna att bläddra fram all den läsvärda informationen om de utställda föremålen. Själv gav jag upp efter att en lång stund förgäves ha tryckt och tryckt, med större och större kraft. Jag tog ett steg åt sidan, bara för att få se ett tekniskt snille i tioårsåldern gå fram och bläddra av hjärtans lust på samma skärm. ”Hur gjorde du det där?” frågade jag. ”Jag tröck två gånger”, svarade underbarnet, häpet över att finna en neandertalare ännu i livet.

”Tröck två gånger?” Jag testade. Det funkade.