Någon feel good-opera är inte Verdis Otello. Här ställs ingenting till rätta i slutscenen. Den oskyldiga Desdemona blir brutalt mördad av sin svartsjuke make, som själv tar livet av sig när han inser sitt fatala misstag. Styckets onda genius Jago, som lurat honom med falska bevis, undkommer utan straff.
Det är ett svårspelat verk som Norrlandsoperan anförtrott den ryske regissören Dmitrij Bertman, bekant från Stockholmsoperan, där han de senaste åren satt upp Eugen Onegin, Spader dam och Andrea Chenier. För elegant och luftig scenografi i två våningar svarar kanadensiska Astrid Janson.
Hos Shakespeare utspelar sig pjäsen i en ungefärlig samtid. Det gör den också hos Bertman, som förlägger dramat till ett obestämt 1900-tal, där Otello och Desdemona omges av paparazzifotografers smattrande blixtar. Otello utstrålar makt i guldgalonerad uniform, nedtyngd av medaljer. Han är en fåfäng despot som tappat kontakten med verkligheten – en människotyp som ännu inte gjort sorti från historiens scen.
Teatermusikaliska effekter var inte främmande för Verdi, som gärna låter det storma i sina verk. I Umeå blåser det rejält redan från början. Det viner i orkestern och dundrar på scenen, där tidningspapper regnar ner över kören när de sjunger om alla segel som siktats. Koreografen Edvald Smirnov förser både kör och solister med påhittiga stegsekvenser, som är underhållande men ibland verkar hämma artisterna.
Intrigens maktkamp är i operan underordnad svartsjukehistorien, och musiken som bär det ödesmättade dramat hör till Verdis mest besjälade. Norrlandsoperans chefsdirigent Rumon Gamba leder sin orkester lugnt och metodiskt genom Verdis intrikata partitur och får goda enskilda insatser att tränga igenom den burkighet som präglar akustiken.
Otellos svåra musik fordrar sångare som bemästrar den, och det har man sannerligen i Umeå. Den krävande titelrollen sjungs av brittiske tenoren Ronald Samm (som vi tidigare hört i Stockholms konserthus som Sportin’ Life i Porgy & Bess). Hans Otello är till en början lugn och behärskad men blir både gripande och skrämmande när desperationen fångar honom. Hans febriga drömfantasier projiceras på slutet som oroliga, svartvita filmsekvenser.
Bredvid honom lyser Maria Fontoshs späda gestalt. Hon är en stark och bestämd Desdemona i röda pumps, ingen liljevit jungfru som motståndslöst offrar sig. Inget överdrivet vibrato fläckar den klart fokuserade rösten och hennes framställning är underbart innerlig, inte minst i den vackra Videvisan.
Mest berör dock den demoniske Jago. Kosma Ranuer gör honom inte bara till en ondsint teaterskurk utan starkt mänsklig. När han med utsökt mjuka fraseringar sjunger Jagos credo har scenen förvandlats till en mörk stjärnhimmel, ett tomt universum där han ropar sin existentiella förtvivlan.
