Betyg: 4 av 6
Jubel utbryter när en rundlagd man i urtvättad jeansskjorta, och med långt, tunt hår och skägg, kommer ut på scenen fem minuter efter utsatt tid. Han är i stort sett identisk med Steve Earle, men ställer sig bakom ljudbordet. Earle lufsar ut någon minut senare, med en gitarr på magen och ett munspel runt halsen. Förutom en rad gitarrbyten, och en mandolin, spelas inga andra instrument under konserten. I inledande covern Where I lead me låter Earle som om han varit uppe hela natten, trots att han varit nykter i 15 år. Han kunde inte vara mer olik Townes Van Zandt.
Earle beskriver Van Zandt som en vän, lärare och idol. Tidigare i år släppte han skivan Townes, med egna versioner av den avlidne countrymusikerns sånger, och under konserten berättar han historier från tiden med Van Zandt: om hästen Amigo och om hur Townes brukade ta med sig hemlösa hem, även efter att hans fru kastat ut honom (delvis på grund av det) och han rent tekniskt inte hade något eget hem.
De enkla arrangemangen avslöjar sångernas enorma skönhet, de låter som uråldriga visor, och skillnaden mellan de lånade och Earles egna, mer samtida låtar skaver ibland. Och även om han faktiskt talar som en sydstatspredikant är Filadelfiakyrkan för fin för honom. Earle sluddrar och river i strängarna, men det kristallklara ljudet gör att det ibland låter som misstag, vilket det så klart inte är. Kanske hör han det själv också, för han avslutar konserten med gudfruktiga Way down in the hole.
