Basisten Dave Holland gjorde braksuccé med sin pinfärska kvartett Prism för ett par veckor sedan på jazzfestivalen i Ottawa. På Fasching presenterar han sin grupp i uppskattande ordalag: mina musiker, vänner – och kompositörer.

Han slår an tonen på sin kontrabas i ett rytmiskt och studsande dansant stycke med melodiskt flöde. Pianisten Craig Taborn är den som sätter klangfärgen med ett arpeggiospel, där tonerna trillar i följd som pärlor, visavi distinkta pendlande klockklanger och täta harmoniridåer.

Dave Holland har samma lekfullt varma, nästan godmodiga, ton som dansken Niels-Henning Orsted-Pedersen. Han är född och uppvuxen i England och har en smått diskret brittisk framtoning

Hans medmusiker är alla yngre, och psykologin tycks vara den att han i egenskap av nestor ger dem fria tyglar och släpper fram deras specifika erfarenheter och influenser.

Elgitarristen Kevin Eubanks för in rockelement. Han är expressiv, med ett synnerligen varierat sätt att hantera instrumentet.

Han överraskar med att ge slidespelet en väsande ton, och emellanåt glimtar det till av gälla, jamande toner, som när man spelar på såg.

Trumslagaren Eric Harland träder i bakgrunden till dess att han i slutet av första set gör ett trumsolo som är beundransvärt tätt sammanhållet och väl avvägt, utan minsta slammer. Ett konststycke!

Kvartetten utövar ett ensemblespel med ömsesidighet och med solon som följer naturligt på varandra som i ett stafettlopp. Det ger kontinuitet och skapar en helhetsbild där allt flyter i en konstruktiv hegemoni. Ensemblespelet har olika skiftningar. Det kan tassa och smyga sig fram, lyssna in och känna sig för och sedan växa organiskt för att stiga till voluminös form.

För att återgå till soloinsatserna, så gör Dave Holland ett finstämt solo av klagande karaktär med en djup och mörk humleton, där tvekan och elegi vänds till fast övertygelse och beslutsamhet.

Och Holland, som inte sagt mycket under kvällen, talar om ”true determination”. De orden kan stå som signum för en inspirerad kväll på Fasching.