Svart kan ha många nyanser: ensamhetens och saknadens mjuka svärta – eller den desperata, råa svärtan som ekar tomrum och uppgivenhet. När Kenneth Kvarnström & co intar Dansens hus är det som att se en dunkel målning skifta form i rörelse, musik och ljus. Och upptäcka hur det punkigt svarta börjar glöda när barockens milda toner letar sig in som en stilla nåd i livsrummet runt dansarna.

”Come back (to me)” är ett kontrastrikt men ändå oerhört tajt och vackert verk av en koreograf som låter oss lyssna helt på de två musikernas och de tre dansarnas uttryck. Det bärs av ett existentiellt allvar som inte utesluter överraskande detaljer och sensuella kvaliteter. Borta är ystra infall och överdådiga kostymer som senast sågs i ”Youmakeme” 2011.

Samarbetet med Norrlandsoperans symfoniorkester i ”Play” förra året har gett Kvarnström blodad tand för livemusik på scenen. Med sig därifrån har han Jonas Nordberg som med innerlig känsla spelar teorb, en långhalsad luta med rötter i barocken. Men i inledningen dansar Nordberg, medan medmusikern Ola Hjelmberg manar fram en klangrik puls på elförstärkt gitarr.

I det rektangulärt avgränsade scenrummet utvecklas en sammetsmjuk kontakt när Cilla Olsen för meddansarnas händer runt sin egen kropp till smekningar och stöd. Man anar mer smärtsam kamp i Kenneth Bruun Carlsons och Janne Marja-ahos uppåtvända anleten, häftiga luftsparkar och böjda ryggar. Tillit och sårbarhet sätts på spel medan ljudbilden blir allt brötigare.

Och så kontrasten – till teorben får rörelserna en inåtvänd eftertänksamhet och Jens Sethzmans ljus höjer subtilt värmen. Kvarnström har krockat 1600-tal med nutid förr, som i ”XPSD”, men den här gången leker han inte med balettens form. Dansarnas sökande samspel rör sig från vida svängar till smidiga kedjor av lyft. Händer, ryggar, blickar och pauser talar. Avstånd skapar glapp i tiden, som när Olsens dans ser ut att vara ett minne i Bruun Carlsons kropp. En stråke mot elgitarr förstärker ödsligheten.

Satserna avlöser varandra, med återkommande teman i koreografin. Dansarna har det Kvarnströmska idiomet under huden. Ett kort parti där de talar känns överflödigt. Desto mer berör Janne Marja-ahos ljusa stämma i Giulio Caccinis madrigal ”Amarilli, mia bella”. Ren skönhet.

Mot slutet vidgas rummet i ett rockigt crescendo och ljuset skjuter ut ett tak över oss. Kvar stannar en ensam akustisk ton och liggande kroppar. Kvarnström har alltid talat mer till känslorna än intellektet. I en tid dominerad av dekonstruktion känns det befriande att få sjunka in ”Come back (to me)”. Det är avklarnat, moget och andäktigt njutbart. Riktig dans-dans, för att använda en Kvarnström-term.