Det är alltid med viss oro man återser verk som gjorde starkt intryck första gången. Blicken bakåt är vansklig; också för konstnären som tvingas ompröva sitt arbete. I den samtida dansens värld råder förgänglighet – många verk försvinner med sina upphovsmän och dansare. Och vissa koreografer, som Per Jonsson, har sållat strängt i sitt eget arv.

Desto större anledning att njuta av och fundera över no-no. Förre Dansens hus-chefen Kenneth Kvarnström återvänder som koreograf med succéverket från sitt produktiva 1990-tal, det enda han tyckte höll för en återuppsättning. Det skapades 1996 då Kvarnström var nybliven chef för Helsingfors stadsteaters danskompani, numera med det mer internationellt gångbara namnet Helsinki dance company. Kai Lähdesmäki och fantastiske Unto Nuora finns med från originalversionen. Bland de fem nya, starka dansarna märks i synnerhet Jenni-Elina Lehto och Valtteri Raekallio.

År 1998 gästade no-no Stockholm och jag skrev: ”En het ökenvind från öster har svept in i Dansens hus och får luften att dallra, kropparna att vibrera, sinnena att smälta… no-no är som en besvärjelse, en påminnelse om dansens sensuella och extatiska kraft”.

Suggestionskraften är absolut densamma – det välstrukturerade stycket växer långsamt fram i utmejslade trior och duetter mot en klimax som känns i hela kroppen. Men svärtan tycks förstärkt, och i en värld präglad av traumat efter 9/11 är det omöjligt att inte läsa in nya innebörder i det orientaliskt mättade ljudkollaget där böneutrop, sakral kvinnosång och ettriga trumrytmer förflyttar oss till Nordafrika och Mellanöstern.

Symboler som en kniv, ett ljus på en kropp, kvinnan i svart som rids av vånda och de arabiska tecknen på de manliga dansarnas bara överkroppar blir genast ­något mer än estetiska blickpunkter. (Koreografen berättar dock att tecknen står för neutrala ord som orange, öga, man, höger).

Snarare än dagspolitiken befinner man sig i det undermedvetnas drömska intimsfär, i ett tillstånd av skiftande utsatthet och energier. Jens Sethzmans rum är omgärdat av en stålblank ramp med spegelluckor för ljus. När dansarna inte är i rörelse sitter de där som betraktare, kanske av sitt eget liv. En figur i hög hatt återkommer, likt en dödens gäckande skugga i ett mörker genomkorsat av ljuskäglor. Platsen ljusnar till sandfärgad värme och innesluts i ett tältformat sken med sakral laddning.

Dansen är som musiken, ett meandrande flöde med tyndpunktsförskjutningar som blir till tecken. Kropparna tycks på en gång sträva uppåt och nedåt men är ändå avspända. Någon glider ur en famn och lyfts åter, av en tredje. I överlämnandet finns både ömhet och underkastelse, inte som konkret könsmaktsordning utan snarare som en universell kontrast mellan skörhet och styrka.

Under den långsamma inledningen kan man studera varje ­nyans i det mjuka motstånd som präglar den kvarnströmska vokabulären. Sensualismen är påtaglig men aldrig bara vacker. Intensiteten växer med ett par avbrott till ­finalens repetitiva urladdning. Dansarna, i svarta kjolar, utför ett kraftprov som får rummet att glöda. Kvar blir ett djurkranium, och en känsla av smärtsam skönhet. Det här är ”dans-dans” på hög nivå, ett maffigt återseende av en av våra betydande koreografer.