Kung Oidipus längtar bort. Tänk att få sticka till Thailand och slippa alla miljöfrågor, undergångsprofetior och det där tjatet om mordet vid hörnet Sveavägen/Tunnelgatan som ännu förlamar landet. Nuet larmar och gör sig till så pass att han nästan glömt att han själv en gång slog ner en tjatig gamling just där. Tiden är sannerligen ur led.

Två och ett halvt millennium har gått sedan den antika, grekiska teatern föddes. Scenen blev en allmän arena för att diskutera den relativa eller verkliga frihet som existerar mellan krav från staten/gudarna och den enskilda individen. Här gestaltades en tidig existentialism, här visades konsekvenserna av övermod, halsstarrig maktutövning och olika val. Pjäserna ger oss en samling moraliska exempel, bilder av urberättelser om familjerelationer, mod och skuld.

Moment:teater ger nu publiken en guidad tur genom en trio antika författarskap. Regissören Andreas Boonstra har klippt och klistrat fram ett familjedrama ur fem pjäser som alla handlar om Oidipus och dennes släkt och ättlingar, en nerkokad skröna om ­incest, hybris, mord, nationalism, förbud och tabun – och en uppsättning som ständigt återkommer till den problematiska relationen pappa–barn.

Antikrundan kallar Boonstra skämtsamt sin färd genom teaterhistorien. Det är en typisk ­Momentuppsättning som hela tiden redovisar sina grepp, som ironiserar över tradition, fiktion och inlevelseteater. Tillkomstprocessen och bevekelsegrunderna för idéerna bakom den är delar av det färdiga resultatet. Moment ägnar sig åt att plocka sönder monument. Iscensättningen är en radda fragment och kommentarer till teatern som konst. Scenen är ett lekrum där vuxna får leva ut förtryckt barnslighet och ändå vara intellektuella.

Antikrundan börjar med kaos och självömkan. Leksaksbilar och avgaser. Handlingen övergår med jämna mellanrum till spretig rockfestival där särskilt siaren Theresias sjunger varningar. Han gestaltas av Boonstra själv, som liknar en tunn Dylan bakom svarta solglasögon.

Efter att ensemblen spelat igenom Oidipus berättar en kör av stjärngossar händelseförloppet, via melodier från kända julsånger. En scen vid en krympt faluröd stuga - med prydligt staket där ingen slinker genom grinden – leder­ över till Antigones kamp om att få begrava sin bror. Exempel ska statueras, uppror beivras även om så kung Kreon så ska mista en svärdotter på kuppen. Antigones slut är en tidig version av Romeo och Julia.

Fem antika pjäser, en radda dramatiker och en hel skattkista av det som under 1900-talet blev psykologiska förklaringsmodeller – en tung börda att bära. ­Andreas Boonstra väljer dock att med lätt hand orientera publiken bland mord och myter. Antikrundan är avslappnat lättsinnig, fylld av humor och trivsamt tramsiga improvisationer. Den som uppskattar den speciella estetik som odlas på Moment lär också älska denna blandning av distansering och viljan att punktera det uppblåsta. Ensemblen visar rollfigurer som brottas med sin mänsklighet kontra samhälleliga behov, men skådespelarna glider också mellan privat och konstruerat, allmänt och grupprelaterat.

Antikrundan är ett förortsrally om makt. Utan glädjen är människan ett lik redan innan hon dött – poängterar Boonstra. Ensemblen behärskar till fulländning alla moment:ana kast mellan fiktionsnivåer, ironi och allvar.

Till sist smälter allt och alla samman till en uppstudsig moralitet om vikten av att genom leken förstå allvaret – också denna otäcka saga om undergång, ohörsamhet och familjevåld.