Kung Pygmalion av Cypern var en skicklig skulptör, berättar Ovidius. Han kom att snida en så vacker kvinnofigur att gudarna gav den liv. Georg Bernard Shaw gav denna tvåtusenåriga saga kropp 1912 genom ett drama tänkt som en djupt ironisk moralitet om manligt och kvinnligt, om klass och själ.

Då, sju år innan svenska kvinnor fick rösträtt, var texten djärv. På scenen står en språkprofessor som jämför sig med skaparen: av en förortstjej bygger han en välartikulerad dam. Det kvinnliga är en manlig konstruktion, ett ideal där behärskning kombineras med skönhet. Yta istället för innehåll.

Två år efter Londonpremiären stod stycket på Dramatenrepertoaren. Knappt hundra år senare är det dags igen och nog så aktuellt. Det vimlar av gör-om-mig-program och människor rör sig upp och ner genom den sociala hierarkin. Här är språk inte en lika viktig social markör som i England men visst är det lätt att bli förstämd av Anna Ankas skånskamerikanska med dess råa aggressioner.

Margareta Garpes tolkning av dramat är möjligen också inspirerad av just detta – men särskilt rollfiguren Vicky Pollard från tv-serien Little Britain. Hon är en rultig, retorisk språkmaskin som dränker omgivningen i oceaner av tuggat ordklet.

Alexandra Rapaport kliver in på scenen som en exakt kopia av Vicky: komplett med säckiga träningskläder, hårtofs och ursinnig attack.

Iscensättningen är alltså flyttad till nutid. Scenbilden är inspirerad av den ryska konstruktivismen, samtida med Shaw. Sören Brunes har ritat en enorm, vridbar scenfyrkant som rymmer paradtrappor, det Higginska hemmet och titelordet Pygmalion som en replik av en reklamskylt på Broadway.

Lösningen är mycket spelbar även om den doftar mer historia än samtid. Egentligen är det bara Eliza själv som är helt modern – resten verkar hämtat från musikalversionen av pjäsen vilken som bekant kom 1956 under titeln My Fair Lady.

Problemet med den aktuella tolkningen är att den just påminner så mycket om en talad musikal. Rollerna är endimensionella, ingenting problematiseras eller subtiliseras. Av kärlek inte ett spår. Här omringar en hel trio män Eliza men inga gnistor uppstår trots att slutscenen ska visa ett kärleksdilemma. Det hela verkar vara en illustration på Stockholmssyndromet: gisslan får starka band till gärningsmännen. Det är här komedin övergår till tragedi.

Alexandra Rapaport är skicklig som Eliza. Hennes version av förortsmalmöitiska tvinnad med amerikansk tv-slang är genial. Hon gestaltar skickligt dilemmat att byta klass, att bli ett ingenting iförd snygga kläder.

Johan Ulveson är mer en otäck krumelur, en smågrabb som vägrar förändring. Higgins är en löjligt istadig variant av det manliga projektet och som det verkar helt ointresserad av kvinnor. Inga gnistor uppstår mellan dem men en avgrund.

Per Svensson spelar Pickering outgrundlig som en herr Omar. Irene Lindh gör varmhjärtat mamma Higgins. Mats Bergman tolkar Elizas far som sympatisk cyniker.

Pygmalion är en skojig blandning av Askungesaga, Argbiggan och äktenskapsskola men uppsättningen lider av en viss övertydlighet. Nationalscenen kan absolut spela Shaw – gärna, exempelvis, Candida - men då bör man förlita sig på tradition och kunskaper för att skapa dramatik. Nu bjuder man på en kul men rätt platt feel-good-komedi.