Tjejtjusaren Sune showar på Göta Lejon. Musikalen Sune, om ­huvudpersonen i Anders Jacobssons och Sören Olsson omåttligt populära bokserie, börjar med ett rockigt shownummer där ­Benjamin Wahlgren Ingrosso får visa att han redan är ett full­fjädrat artistproffs med smittande scenglädje och glimten i ögat. Som Sune är han ett lycko­kast, men själva musikalen är en ­besynnerlig mix av familje­underhållning och försök till ­satir över dokusåpatävlingar i tv.

Det är två spår som korsas: Sunes pirriga romans med Niccolina (Emilia Berglind och Agnes Berg alternerar i rollen) och tv-tävlingen ”Årets familj”, där Sunes och Niccolinas familjer konkurrerar om titeln och den hägrande vinstmiljonen. Sunes familj bråkar en del och har på skumma grunder mothåll från tävlingsledningen. Niccolinas familj tror att de ökar sina chanser genom att låtsas vara en syriansk invandrarfamilj, en rätt egendomlig idé som varken fungerar i tävlingen eller på scenen.

Regissören Fredde Granberg utnyttjar skamlöst vår kändishunger. Diverse kändisar från schlager och tv dyker upp i korta filmavsnitt som tävlande typ­familjer från aristokrati till dansbandstrallare i träningsoveraller, medan Robert Aschberg har ­lånat ut sig till en korrumperad och surmulen tävlingsdomare. Programledaren Richard Olsson är där­emot livs levande på scenen som en skruvad parodi på sig själv. Det finns ett par publik­friande shownummer och några kul inslag i första akten som ger skratt i salongen, men det hela blir sedan rätt tjatigt för att till slut fullständigt spåra ur i en ansträngt rörig upplösning. Tyvärr blir det dokusåpaspåret som vinner, medan tjejtjusaren själv kommer i skymundan.