Hus, bord, matta – kring sådana enkla symboler för ett hem har Mats Ek under årens lopp låtit komplexa relationer och existentiella frågor utspinna sig. Familjen och särskilt tvåsamhetens passion och kvävande tryck återkommer i hans verk, som i ett tidens kretslopp där kropparna bär med sig olika åldrar.
Likväl finns ny fläkt av frihet i den allt annat än idylliska triptyk som nu presenteras på ett knökfullt Dansens hus, där Ställe från 2007 blir en ljuvlig avrundning. Så är det också ett fantastiskt gäng som åter rör sig i de Ekska rummen och fyller dem med mening och temperament: Ana Laguna, Mikhail Barysjnikov, Niklas Ek och Mats Ek själv. Deras kroppar ljuger inte, de är virtuoser i kraft av sin mognad som också ger en andens frihet. Här leks och luftas demoner med ett naivt allvar som griper tag.
Ickea är en duett som infernaliskt delar sig på tre. Koreografen själv rör sig först till en spröd ton, ensam vid Bente Lykke-Møllers metalliska kub. Så trollas Ana Laguna fram och förenar sig med maken. Han smeker hennes fotsula, lyfter ett knä. De tråcklar sina kroppar förbi varandra med en innerlighet som bryts av Niklas Eks påträngande barn/djävul och konsumtionssamhällets habegär.
Ickea är som sin titel, utflippad. Plötsligt övergår den till parodi på reklam, såpa och slapstick. Mats Ek och Ana Laguna spelar upp scener med överdrivna tonfall, på flykt från verkligheten. Han kallar henne Rosebud, det mystiska namnet från Orson Welles film Citizen Kane. De skanderar barnramsor medan Niklas Eks figur skaver i lyckan liksom Fläskkvartettens stråkar. Till slut trycker han ner ett svart dockskåpshus över paret. Boet blev fängelse.
Ett möte av annat slag speglas i urpremiären Den andre, en duett för Mikhail Barysjnikov och Niklas Ek samt en byrå (scenbild Peder Freiij). Till de mjuka tonerna av Eric Saties Trois gymnopédies glider den enes haka över den andres arm. Ek lyfter Barysjnikov till luftiga hopp – och släpper taget. De två blir en, som blir två, likt en människa och hennes skugga; den andre, främlingen.
Det är fascinerande att se hur Niklas Eks robustare uttryck samspelar med Barysjnikovs sköra elegans. De förenas i en suverän musikalitet och lätthet: snurrar, hoppar, kämpar. Barysjnikov tycks vilja fånga tillvarons osynliga dimensioner, rörelserna ställer frågor. Vita fjädrar som faller mot golvet ger en aning om döden. Byrån gömmer det undanträngda. När Niklas Ek drar ut en låda och kastar ut damkläder inträder en viljornas kamp till Arvo Pärts Orient & Occident vars stråkslingor tycks höra hemma i en annan värld. Ek trycker brutalt ner partnerns huvud i lådan, tvingar fram en konfrontation och förvandlar sig i långhårig peruk till en demonisk gestalt som vagt påminner om Birgit Cullberg, mor till Mats och Niklas Ek. I en kort scen blir ”kvinnan” Vampyren i Edvard Munchs berömda målning. När Barysjnikov till slut befriat sig från spöket trippar han ensam, riktningslös. Den andre formar sig till ett säreget stycke om jaget, ensamheten och åldrandet.
Att till slut återse Ställe är ren njutning, inte minst för att Barysjnikov nu med avspänd självklarhet träder in i Eks värld. I mötet med Ana Laguna går livstörst och smärta hand i hand, vackert och vemodigt.
