Regissören Hilda Hellwig har gått den långa vägen med början på Teater Aurora till det just tillträdda jobbet som professor vid Dramatiska Institutet. Hon är en av våra främsta regissörer och har en unik förmåga att låta psykologisk realism möta en expressiv, europeisk tradition. Hon blandar lustfyllt humor med civilisationskritik.

Nu iscensätter hon Onkel Vanja som ett försök att slira mellan genrer. Hon skapar osäkerhet hos publiken genom att blanda sorg med lättköpta komeditonfall och ilska med ironi. Jag blir ändå inte klok på hennes Tjechovtolkning. Den börjar som en moralitet där Vanja får representera alla och envar och slutar som en hälsning till Pelikanen där lågorna fladdrar Strindberg.

Onkel Vanja super som en annan Jeppe. Han och systerdottern Sonja sliter med att försörja sin svåger, konstprofessorn och dennes nya fru Jelena – som Vanja tillber över allt annat. Nu orkar han inte mer. Sonja älskar läkaren Astrov som förstrött dyrkar Jelena. All meningslös kärlek och förspilld längtan blir till ett monumentalt raseri.

Scenografen Jan Lundberg gör godset som en enorm, ödslig riddarhall. Rummen krymper scen för scen. Mellan akterna ser vi Vanjas visioner av sin egen död, ibland isigt otäcka, ibland parodiska – särskilt när allmogen sjunger ryska folksånger så det dånar och Vanja kastar rosor omkring sig som skurar av kärleksmanifestationer.

Inledningen är rent tekniskt misslyckad. Det är svårt att höra vad skådespelarna säger, det sluddras och mumlas. Det första intrycket är att uppsättningen inte på långa vägar är färdigrepeterad eller att Hellwig inte lyckats förmedla sin vision till ensemblen som klamrar sig fast vid personliga och allmänna spelkonventioner.

Det tar sig dock, mötet mellan Elin Klingas madonnavackra, oåtkomliga Jelena och Julia Dufvenius som flickan Sonja vilken klär sig som en man, är mycket välstämt.

Tomas Pontén låter Vanja balansera mellan bottensvart desperation och något aningen löjligt – som om regin vill distansera oss från denna manliga ömklighet och dess monumentala kvaliteter. Supscenen före paus är väl buskisartad.

Örjan Ramberg spelar Astrov, läkaren som slåss för miljön på ett sätt som känns akut aktuellt. Ramberg gör rollen på minst en armlängds avstånd med en lekfull känslokyla som om Astrov medvetet ironiserar över sig själv. Samlagsscenen mellan honom och Jelena – ett regitillägg – bakom högar av dammiga böcker är minst sagt en stökig antiklimax, ett desperat försök att känna något.

Problemet med denna Onkel Vanja är bristen på energi. Hopplöshet och leda behöver kraft för att nå ut över scenkanten. Om känslan av meningslöshet inte har en underton av mening blir den bara ett vagt ingenting. Då spelar det ingen roll hur raffinerat spelet mellan genrer och formspråk är utfört eller det sätt på vilket autentisk smärta och ironier över självmedlidandet glider omkring om vartannat.