Betyg: 2 av 6

Tärningsprickar: 2

”Sjung från hjärtat, för fan!”. En uppenbart upprörd man i publiken upprepar frasen både tre och fyra gånger, till resten av Nalens förtret. Faktum är att jag faktiskt håller med honom, även om hans tillvägagångssätt kanske inte är det bästa, eller kritiken särskilt konstruktiv (till skillnad från att ha förmånen att få skriva sin åsikt i en recension).

Mark Kozelek tillhör genren tuffa män som sjunger känsliga sånger – och även om hans stenansikte och ofta buttra uppsyn givetvis till viss del tjänar honom, så ställer det även krav på materialet och framförandet. Linjen mellan att vara karaktärsfast kall och bara blasé är hårfin, och i det här fallet snubblar Kozelek ned i det sistnämnda. ”Jag sjunger från hjärtat. Rösten försvann för länge sedan, så det är det enda jag har kvar”, replikerar han påhoppet – men bevisar föga sin egen tes.

Han tycks aldrig riktigt öppna upp, något som inte bara skulle höja flera av de (ärligt talat) rätt trista låtarna. Det skulle väl också vara en del av hela paketet Kozelek? Jag trodde att poängen med sådan här musik var att bli berörd.

Rätt har han däremot angående rösten. Det stör mig inte så mycket att den inte är perfekt, som det faktum att sången ligger för högt i ljudbilden. Bättre blir det knappast när ännu en kille i publiken uppmanar att höja. Inte heller gör det något att bandet schabblar bort sig ett par gånger, det ger bara liv åt konserten på samma sätt som att Kozelek vinner på att bjuda till lite mellan låtarna och småskämta.

I några nummer rämnar muren mellan honom och omvärlden – som i vackra Heron Blue. Annat blir i sammanhanget sövande, som det tvångsmässiga stämmandet av vad jag garanterar är klockrent ljudande gitarrer.