Min beundran är inte stor för regissören Björn Melander, som var kontrakterad av Helsingborgs stadsteater att sätta upp Lars Noréns scenbearbetning av Primo Levis text Om detta är en människa. Några veckor före premiär hoppade han av, med hänvisning till Israels grova våld mot palestinier i Gaza denna vinter. Judar ska inte kriga, tycks han mena, för då kan vi ju inte längre visa solidaritet med de judar som plågades ihjäl i nazisternas industriella brott mot mänskligheten.
Min beundran är heller inte stor för Malmös kommunalråd Ilmar Reepalu, som offentligt och arrogant deklarerar att han vägrar möta israeliska tennisspelare under en Davis cup-match. Reepalu kör en egen Mellanösternpolitik, alltmedan Malmös judar håller gudstjänst bakom pansarglas med inhyrda vaktbolag. Gravarna för deras döda släktingar vandaliseras regelbundet, ofta med hakkors bredvid Davidsstjärnor. Detta är inget som har engagerat kommunalrådet.
I Helsingborg genomför Göran Stangertz och Michalis Koutsogiannakis en sober, enkel tolkning av Primo Levis banbrytande minnesbok från tiden i Auschwitz. Det är inte bara ett unikt historiskt vittnesbörd utan framför allt en osentimental meditation över var människan i oss börjar och var hon tar slut. Kan en människa upphöra att vara människa? Är jag en människa när jag känner lättnad över att andra drabbas av att bli godtyckligt utvalda till tortyr och avrättning men jag slapp? Vad för slags logik följer vi när vi skjuter döden ifrån oss och motiverar det med att bara de sjuka dör, de gamla dör, judarna dör, muslimerna dör, de svarta dör, kvinnorna dör? Så länge människor buntar ihop och avhumaniserar varandra i ett opersonligt grupptänkande kommer det att finnas våld.
Den stora förtjänsten med att på teater framföra Primo Levis Om detta är en människa är att den fokuserar en enda individ. Det oerhörda, det ofattbara i historien silas genom ett enskilt temperament, och riktar sig till det unika subjektet i mig. Detta är vad Michalis Koutsogiannakis eftersträvar, då han står envetet riktad mot publiken och låter blicken vandra runt bland oss åskådare. Noréns bearbetning och Stangertz regi söker inga distanseringar i berättandet utan vill att skådespelaren ska inkarnera Primo Levi.
För att bli trovärdigt ställer detta närmast orimligt höga krav på memorering, illusion och uttolkning, vilket Michalis Koutsogiannakis inte alltid lyckas med. Han väljer ett konstlöst spel, för att låta texten komma till tals i egen rätt. Levis iakttagelser är också så konkreta att de skapar mörkrum för vårt eget, inre bildskapande. Ur moralisk och politisk synpunkt är denna monolog både djärv och nödvändig, vilket de inledande resonemangen ovan söker påvisa.
Men som levande gestaltning blir detta med nödvändighet underlägset de filmer och arkivdokument där vi möter verkliga överlevande från Förintelsen. Claude Lanzmanns film Shoah är fortfarande ett monument i genren. Teatern skulle sannolikt vara mer autentisk om skådespelaren i nuet tilläts alliera sig med publiken i en gemensam utforskning av minnestexten. Det kunde vara så enkelt som att läsa högt ur Primo Levis omskakande bok.
