Franz Kafka och Bruno Schulz föddes båda som österrikisk-ungerska undersåtar, den ene 1883 i Prag, den andre 1892 i Drohobycz, i den västligaste delen av dagens Ukraina. Kafka skrev på tyska, Schulz på polska, i somligt var de olika, annat hade de gemensamt, båda tillhörde de den etniskt brokiga dubbelmonarkins judiska minoritet.
Kafka nådde världsberömmelse efter sin död, tack vare att hans vän Max Brod inte följde uppmaningen att bränna hans manuskript. Bruno Schulz är inte lika känd. Först ett par decennier efter att han skjutits ihjäl av en SS-officer 1942 började hans författarskap att vederbörligen uppmärksammas internationellt. Idag räknas han till de riktigt stora, kanske rent av i klass med Kafka, trots att hans litterära kvarlåtenskap bara omfattar två novellsamlingar, Kanelbutikerna och Sanatoriet Timglaset. De brukar ges ut med illustrationer av honom själv – Schulz var ju också bildkonstnär, framför allt tecknare och grafiker, och försörjde sig som teckningslärare.
Judiska museets nya utställning om gränslandets mästare är alltså i första hand litterär, och litterära utställningar är i sig problematiska. Långa texter går knappast att undvika, och utställningsskärmar är ohjälpligen föga läsvänliga. Den svagheten har också denna utställning. Agneta Pleijels texter, i och för sig en ypperlig introduktion till båda författarskapen, läser jag hellre i katalogen än på skärmarna.
Utställningen, som är resultatet av ett samarbete med bland andra Tjeckiska centret och Polska institutet, är tematiskt uppbyggd. På rödbruna skärmar berättas om den östjudiskt präglade Bruno Schulz uppväxt, om hans komplicerade förhållande till fadern och till kvinnor, till drömmen, myten och verkligheten, och till det judiska. På blå skärmar berättas den parallella historien om den mer västinfluerade Kafka.
Genom porträtten av Kafka och Schulz förmedlar utställningen också en bild av det föga idylliska men oerhört fruktbara intellektuella och konstnärliga klimat som rådde i Öst- och Centraleuropa under 1900-talets första årtionden, i spänningen mellan öst och väst, tradition och modernitet, underkastelse och uppror – en till stor del judisk kultur som praktiskt taget utraderades under andra världskriget.
Men det som gör denna utställning till en av de riktigt minnesvärda är, trots allt, bildkonstinslaget. Judiska museet har lånat in en rad av Bruno Schulz verk, varav flera aldrig har visats förr i Sverige. De små teckningarna, etsningarna och gravyrerna med sina groteska inslag och sin täta svärta har ett nästan magiskt sug, en uppfordrande direkthet som gör att de kryper en under skinnet och inte släpper taget.
Se bara på självporträttet – den blicken glömmer man inte.
