Att komma hem från en konsert med världens just nu mest extravaganta popstjärna är en smått surrealistisk upplevelse. I stundens hetta, när det syntetiska housepumpandet ackompanjerar skriken från Little Monsters, som hennes mest hängivna fans kallas, känns det mesta fullkomligt logiskt.

Det är först efteråt som tankarna kommer. Var jag nyss på en konsert där någon satt i en köttsoffa och sjöng om sin latinske älskare iförd en k-pist-behå, eller drömde jag? Malde hon ner sina dansare i gigantiska köttkvarnar?

Var det verkligen fotografen Terry Richardson som dök upp där på en balkong i det medeltida slottet av gråsten? Åkte hon runt på en motorcykel, med armarna integrerade med framgaffeln? Föddes hon ur en jättevagina och var hennes dansare iförda tajta dräkter som skulle påminna om fosterhinnor? Jodå, och lite därtill.

Det är nästan svårt att föreställa sig att det bara är fyra år sedan som hon släppte debutsingeln ”Just dance”, det är som om hon alltid har funnits där. Som en självklar popikon, ständigt redo att leverera extra allt för sina fans.

Under den tre timmar långa showen hinner hon med fjorton kostymbyten utan längre pauser. Under några sekunder tittar publiken bort mot ett gigantiskt hologramhuvud uppe i taket och plötsligt kommer Gaga upp ur något hål i golvet, iförd en ny spektakulär dress.

Det är så regisserat att det är lätt att glömma bort musiken, eller att hon faktiskt kan sjunga. Detta påminns vi om under konsertens enda lugna stund då hon sitter vid ett piano, integrerat med en motorcykel förstås, och sjunger en ömsint version av Hair, tillägnad de av hennes tonårsfans som hyser mörka tankar om livet.

Hennes röst är full av liv och känsla, men den hamnar alltför ofta i skuggan av hennes sprakande uppenbarelse. Genom hela spelningen löper hennes budskap som en röd tråd: var dig själv, våga vara individuell, acceptera alla. Den över hundra spelningar långa världsturnén heter också ”The born this way ball”, möjligen en blinkning åt Carl Beans Motownklassiker, kampsång och tillika gayhymn ”I was born this way” från 1977.

Än musiken då? Att inte ryckas med i spår som ”Bad romance”, ”Paparazzi” eller ”Poker face” är att vara hårdhjärtad, det är klassiskt pophantverk på hög nivå. Alltför ofta är det dock uppblandat med någon lättviktsversion av hårdrock som i kombination med en stelbent disko leder tankarna till Bengt Palmers 80-talssoundtrack för filmer som Strul eller Sällskapsresan 2. Här dock med Lady Gaga i huvudrollen, som en påminnelse om hur ogenerad, och underhållande, popmusiken under 80-talet verkligen var. Det är kanske det som är nyckeln till Lady Gaga?