Hur visar man rockens sprängkraft i dag, ett halvt sekel efter tonårsrevolutionen? All tonårens livslust och oron för att inte passa in ryms i musikalen Grease - men det är lätt att det stannar på ytan.

Teamet bakom Göta Lejons föreställning tar fasta på igenkänningen hos en medelålders publik och flyttar handlingen till folkhemmets Sverige. I Anders Lundins fyndiga manus befinner vi oss i folkparkernas 50-tal, med tidsmarkörer som raggarupplopp i Stavsnäs och Owe Thörnqvist på radio.

Dialogen är mättad med grovkornig humor, som tydliggör kompisgängen – raggarna T-birds med Knicken (Kristofer Hellström) och flickgänget kring Sara Sommerfelds frigjorda Doris (originalets Rizzo). Hökarängens höghus ställs mot radhusen i Farsta, och överklassflickan Sanna får ihop det med ett ljushuvud på läroverket (skönsjungande Jacob Andréas) medan raggaren Danny försöker bli en prydlig kille som spelar hockey på fritiden. Men man hade kunnat stryka dialog i första akten för att forcera sångnumren och få fart på föreställningen.

Därför är andra akten starkast, när förhållandet mellan Danny och Sanna blommar upp. Huvudrollsinnehavarna Sebastian Karlsson och Marie Serneholt är otydliga i sitt skådespeleri även om hennes flickiga försagdhet passar i rollen. Också Karlssons surmulna försök att spela tuff blir en smula tafatta, innan han äntligen kommer loss i jiven på Nalen.

Starkast är karaktärsrollerna, med komiskt gänglige Rolle (Anton Lundqvist), i hela sitt kroppsspråk en parodi på en raggarkille – och hans polare Sune (Robert Carlsson), ständigt kissnödig och i påtaglig symbios med Ewa Frölings nymfomana och alkoholiserade Fröken Lund.

Regissören Hans Marklund lämnar över tyglarna i sångnumren till koreografen Cherie Hampton och låter dem bli glittrig show, ibland inte motiverad som svar på tonårsdagdrömmarna. Doften av sent 50-tal gör ändå Göta Lejons Grease till ett starkt kort för tonåringar i alla åldrar.