Det börjar med att Lennart Hjulström med uttryckslös röst läser högt om Napoleons återtåg från Moskva 1812, en fruktansvärd skildring av krigets fasor i dödskalla vintern.
Den är nästan outhärdlig att lyssna till, särskilt när vi nu faktiskt har en gnutta vinter och kan leva oss in i ett ännu mycket kallare väder.
I original heter William Nicholsons pjäs Retreat from Moscow, aningen mer färgrikt än den svenska titeln Äktenskapet. (Bengt Ohlssons översättning är för övrigt mycket bra, helt utan störande anglicismer.) Å andra sidan är själva institutionen äktenskap så laddad med känslor och erfarenheter att publiken själv kan lägga en hel del till den dramatik som utspelar sig på scenen.
I Eva Bergmans regi vänder sig föreställningen på ett avslappnat sätt till publiken. Även om Nicholson i stort sett skriver i den brittiska salongskomedistilen med oerhört kvicka repliker, finns här också flera brott mot det enda och stängda rummets dramaturgi. Trots den dystra ryska inledningen blir det snart väldigt roligt med Hjulström (Edward) och Gunilla Nyroos (Alice) i cementerade könsroller. Han flyr till korsord, historiska berättelser och tekokning medan hon försöker skaka liv i honom. Hon vill ha kontakt, hon vill ha kärleksförklaringar, hon vill fira bröllopsdagen.
Det blir förstås skilsmässa, naturligtvis smärtsam. Och då blir det uppenbart att Äktenskapet är Unga Klara för vuxna. Den 32-årige sonen Jamie måste träda in i rollen som tröstare, förtrogen och budbärare mellan de oförsonliga föräldrarna. Om han har ett eget liv, lever han det i skymundan, och vi får bara veta att han i sin ensamhet njuter av att bada och lyssna på radion samtidigt.
Richard Forsgrens Jamie plågas i hela kroppen av sin medlarroll. Som ensamt barn får han bära hela bördan av föräldrarnas oförmåga och ovilja att möta varandra. Han vill verkligen inte, men dras in i det, steg för steg, alltmedan Hjulströms Edward deklarerar att han inte vill bli indragen i något, det vill säga sin egen skilsmässa efter 33 år.
Förutom att Jamie utan att anklagas för något blir syndabocken i äktenskapsdramat, fungerar han också som samtalspartner för en förälder i taget. Och då visar det sig förstås att Edward har både känslor och åsikter, något som han nogsamt dolt för frun. Han ser och har sett henne, vilket hon inte själv fått njuta av.
Gunilla Nyroos Alice är redan från början mycket uttrycksfull, mycket på, och jag skulle nog också ha löst korsord i hennes närhet. Även om det är liv i henne, är hon totalt upphängd på maken, med nedbrytande följder. Alice går in i rollen som Den övergivna, och den är ju inte rolig. Roligare då att hon skaffar sig en hundvalp med passande namn.
Svensk teater har en lång tradition av plågsamma familje- och äktenskapsdramer, från Strindberg och Leffler till O’Neill och Norén. Här har vi sett det mesta.
Äktenskapet kommer inte med några direkta nyheter, men komiken och den stillsamma tonen gör dosen ångest möjlig att stå ut med. Det här är en föreställning som får främmande människor att titta på varandra i samförstånd.
