Betyg: 5 av 6

Det är många cowboyhattar både på och nedanför scenen när Alan Jackson gör sitt första Sverigebesök. Countryfolket är lika utstuderat klädda som hårdrockarna och gotherna, vilket gör att det finns många roliga outfits att studera på Sundbyholms travbana. De flesta av de omkring 6 000 Jackson-fans som kommit nöjer sig med hatt, skjorta, jeans och boots men det finns även en hel del mockafransar. Några enstaka ser ut som fullfjädrade revolvermän.

Den femtioåriga Alan Jackson - från Newnan i Georgia, sådant är viktigt i countrysammanhang - har naturligtvis också cowboyhatt på sitt blonda hår men är för övrigt ganska nedklädd i svart utanpåskjorta och jeans. Det gäller även de coola gubbarna i kompbandet The Strayhorns.

Den avspända attityden går igen både i scenshow - eller ska vi säga brist på scenshow - och musik. Öppningslåten Gone country vevas upp ungefär som om det handlade om att rulla igång en gammal trogen jänkare - ja, det finns många vackra amerikanska vintagebilar på och utanför travbanan - men kommer snabbt upp i ett stabilt och skönt varvtal som bibehålls konserten igenom. Kontrasten mot Jill Johnsons för kvällen ovanligt stela och kallt honkytonkiga country - framförd efter inledande The Refreshments - kunde inte vara större.

Alan Jackson är, med långt över 50 miljoner sålda album, en gigant på den amerikanska countryscenen och har inget han behöver bevisa, varken på hemmaplan eller på besök i Sverige och Norge. Det är egentligen bara i den gamla sköna bilåkarklassikern Mercury blues, som avslutar den knappt nittio minuter långa konserten, som han kör igång det lite mer publikfriande honkeytonk-maskineriet, men inte ens då blir det fyrkantigt gubbrockigt.

Kvällen på travbanan en bit utanför Eskilstuna är lite kylig - med hotande regn runtomkring - men musiken som kommer från scen värmer. Ljudet är rent och snyggt med fullt urskiljbara detaljer och perfekt infogad rytmsektion. Låtarna smyckas smakfullt av fiol, mandolin, klaviatur och, inte minst, Robbie Flints snygga pedal steel.

Det är ingen fantastisk, omvälvande musik men Alan Jackson vet hur man ska kombinera gammaldags honkytonk-country med ett mer samtida uttryck. Jag kan inte låta bli att tycka att det är väldigt gulligt när han i låten Drive (for daddy Gene) sjunger om känslan när pappa Gene lät honom köra en ”old half ton short bed Ford” och att han nu återupprepar det genom att låta sina tre döttrar turas om att köra en ”old worn out jeep” på ägorna utanför Nashville.