Att enighet ger styrka är ju vad varje symfoniorkester söker bevisa var gång den samlas. Men inför vissa verk fördjupas den triviala sanningen till en insikt om samförståndets nödvändighet oavsett utgångspunkt. Ett sådant verk är Stravinskijs Våroffer.

Det speciella med det verket är dess sällsamma förmåga att förlösa musikernas yrkesstolthet och sprida arbetsglädje.

När Jens-Christoph Lemke på torsdagskvällen spelade inledningen förstod nog var och en i det fullbesatta Konserthuset att det var kärleken till musiken som han andades in i sin fagott och därmed manade kollegerna till efterföljd.

Lemkes fagott har ju tekniskt sett föga gemensamt med Magnus Ericsons violin eller Anders Haags pukor. Men genom att göra sin andel så vacker som möjligt bidrog de alla till att skapa ett slags idealsamhälle, vars enda syfte är den gemensamma lyckan.

Michael Tilson Thomas hör till de få dirigenter som förstår hur man skapar det rätta arbetsklimatet. Kanske måste man som han vara född i Hollywood för att lära sig konsten att vägra klättra på karriärstegen. Han är cool på det generösa sätt som ger stort utrymme för musikerna utan att lämna dem i sticket.

I gengäld tar han sig små friheter gentemot partituret: lyfter fram vissa stämmor, sätter ut accenter och ändrar dynamiken. Allt i syfte att förklara och förtydliga, så som 1800-talets dirigenter plägade göra.

Som den sanne folkbildaren visade han sig också i några inledande ord, där han tråcklade samman Tjajkovskijs Romeo och Julia med Våroffer och Ravels Shéhérazade-sånger genom att använda Berlioz, Debussy och Rimsky-Korsakov som nål.

Först efter en lång tid med Ravel-sångerna har Malena Ernman lyckats få fram den rätta färgskalan och arbeta bort det metallblanka i rösten som hittills begränsat henne. Indisponeringen tycks till och med ha vidgat hennes uttrycksregister, vilket inte är så ovanligt.

En stor personlig framgång var det; särskilt imponerade tolkningen av den besynnerliga Asie med dess västerländska eskapism speglad i en kopp med mocca. Jan Bengtssons flöjtsolo i den andra sången var kleinkunst på högsta nivå.

Om upplevelsen av Romeo och Julia stannade vid härliga ilningar utefter ryggen medan Ravel-sångerna riktade sig till näsan i form av behagliga tondofter så involverades hela kroppen i en totalupplevelse av Våroffer, där musikernas skaparlycka blev en del av den kollektiva lyckan att få leva i närheten av det perfekta.

Konserten ges även på lördag kl 15