Vad representerar en naken kropp på scenen? Det genuina och sårbara, ett skulpturalt ”material”, något som bryter mot normen eller en exploatering som avslöjar vår voyeurism?

Allt detta och mer, beroende på sammanhang och överenskommelser. Performancepubliken är van vid naket. Därför känner jag mig nästan trygg i inledningen av den unge kanadensiske koreografen Dave St-Pierres uppmärksammade verk La pornographie des âmes (2004), del i en cykel om mänsklighetens destruktiva sidor. De 17 dansarna/aktörerna klär av sig och springer runt nakna. Jaha. De redovisar mekaniskt strukturen i den föreställning om 26 tablåer vi ska se. Smart.

Inte ens tablån med en naken, blodig kvinna som hulkar förtvivlat blir obekväm. Scenen är så ­uppenbart konstruerad. Det är först efter en oerhört rolig, publikriktad ironisk lek med teaterns känslouttryck som föreställningen knockar mig. Plötsligt blir leken allvar, när en aktör som spelar ”sadistisk plastik­kirurg” riktar sig direkt till ensemblens rejält Rubensrunda kvinna. När den smala ”doktorn” är klar med sin uppgift står hennes tjocka medspelare med påse på huvudet och kroppen full av tuschstreck som markerar hull som ska bort.

Det är omöjligt att värja sig för grymheten och förödmjukelsen, trots att det är iscensatt. Tårarna bränner när den stora kvinnan sedan trippar runt som en ballerina till Tjajkovskij. Här kommer föreställningen åt ett tabu. Sam­tidigt funderar jag över varför just den här sortens våld väcker mer känslor än exempelvis några porrigt exponerade ”normala” kvinnokroppar som stödjer sig på män som slarvigt håller svarta skyltar för deras bröst och sköte.

Titeln, Själarnas pornografi, anger att det pornografiska inte sitter i nakenheten som sådan utan i våra hjärnor. Även ”fina” känslor som medlidande kan bli ett slags porr; behovstillfredsställelse för stunden. Dave St-Pierre & co slungar med dans, teater, citat, video och välvald musik skickligt åskådaren mellan olika känslor och upplevelsenivåer: distans, lek, inlevelse, chock.

De skojigt presenterade arke­typerna Bad boy och Victim försvinner ut i kulisserna och vi hör plötsligt hur hon blir våldtagen. Så kommer han in och förvandlas inför våra ögon till ett monster. I en annan genialt enkel scen vrider sig ensemblen efter något osynligt som far förbi. Scenen upprepas, nu med två pappersplan som träffar ett par män. Till allas förfäran faller de ihop. En vågad lek om World Trade Center och sorgen som offentlig teater.

Bitvis är det nästan romantiskt som när Jeanne Moreaus raspiga röst talar om L‘amour; kärleken som en vacker kraft och något som väcker rädsla. Temana kärlek och ensamhet förkroppsligas i en hisnande våldsam duett och en övergiven kvinna som med megafon patetiskt talar in buskap efter budskap på sin homosexuelle ex-partners telefonsvarare.

La pornographie des âmes visar fram människan i all hennes rörande och fasansfulla motsägelsefullhet, med ett elegant turnerat slut som får oss att fundera över teaterhändelsens perversa sida. Vi betalar och applåderar för att ställföreträdare ska lida åt oss, gestalta våra egna undangömda drifter. Applåderna blir örfilar och vi är monstren, avklädda. En otäckt fängslande tanke.