Humorguppen Klungan är en kvartett egensinniga livsfilosofer, hejdlösa ord- och kroppsvrängare hemmahörande i norrländsk, småkarg mylla. Deras kluriga figurer blandar vigt nonsensaforismer med klok- och dårskaper till en alldeles egen absurdism, med stråk av melankoli.

Deras första möte med koreografen Birgitta Egerbladh, Det är vi som är hemgiften, blev till en fysisk tonträff som det slog gnistor om. Själv blev jag nästan knockad av skrattkramp på Södra teatern. Aldrig har dans varit så kul.

När Klungan & Egerbladh nu intar Dansens hus med sitt nya verk Se oss flyga över scenen i fruktansvärda hastigheter, är det paradoxalt nog mindre dans och mer snack. Lite synd. Fast musiken, med Straussvals och Tjajkovskij, leder tankarna till balett och de fåniga gångstilarna firar åter triumfer. Över huvud taget lyfter kroppsspråk och kostymer föreställningen.

Från tv-serien Ingen bor i skogen finns flera favoriter att (nästan) känna igen. Sven Björklunds arge sjukpensionär har skaffat sig en fullt fungerande fantasivärld, ett smultronställe av bisarra fabeldjur som diskuterar tiden och döden. Två tvillinglika bockar filosoferar om sorgearbete medan de rensar livets ogräs –varannan ska bort.

Det dominerande temat i Se oss flyga... är dusten med klassiska familjekonflikter som får en att önska sig en Klungantolkning av Aiskylos eller Norén på Dramaten. Här finns de arketypiska situationerna och patriarkala successionsordningarna, fast ibland så skruvade att de vrider normerna ett varv. Allt ramas in av ett framväxande kök, där udda figurer ibland inträder och framför one-liners.

Olof Wretlings pyjamasriddare är gossen som vill bli man, men tvekar inför ”ansvarsbiten”. Tvekar gör däremot inte Carl Engléns prydlige yngling som inget hellre vill än att efterträda morbror Sixten som familjens svarta får. Den plastiskt begåvade Mattias Fransson gör Sixten i grå testar och ryckig lekamen till en korsning av Keith Richards och Iggy Pop.

Relationen fäder-söner är ett tacksamt spår. Sonen som tvingar fadern att supa sig full så att han kan bli en rolig farfar rymmer en hel del tornedalsk tragikomik. Höjdpunkten är Franssons vresgubbe som vill nå självinsikt med hjälp av ”släkt’nforsk’n” i diverse böcker från soprummet. Sketchen blir till desperat komik, förstärkt med krum dans som rörande tar fram figurens låsningar och sårbarhet.

Till slut blir det fyrstämmig dans, en tafatt balett av kontrollerande händer och övermodiga studsar. Det är som om dessa män uttrycker hur människan övermannas av tillvarons svårgripbarhet. Eller med Klungans ord: Vi är ändå bara en prick. Men prickarna i Klungan lyser upp vårt universum!