Hur var det nu med den där jorden runt-resan i aktivismens tecken? Varade den i fyra månader eller i tolv år? För att inte tala om tågflirten i Växjö som kan ha slutat med ett kyskt ögonkast, men också i en het natt på ett hotellrum i Oslo.
I Vi som är hundra möter vi en kvinna och hennes minnen klonade i tre fysiska personer med tre olika tidsperspektiv: ungdomens, medelålderns och ålderdomens.
Vi som är hundra som i hundra jag eller hundra procent säkra. Med Jonas Hassen Khemiri kan vi aldrig veta. Liksom i hela hans författarskap är allt en yster lek med språk och identitet, en osäkrad textrevolver med skarpa skott. Minns hur Abulkasem i pjäsdebuten Invasion! (2006), ett alterego för allt och alla över klass-, kön- och etnicitetsgränser, liksom Apatiska för nybörjare (2010) fick oss att börja tvivla på kollektiva sanningar.
Lika öppen är Vi som är hundra för individuella tolkningar. När skådespelaren Kajsa Reingardt regidebuterar med pjäsen på Stockholms stadsteater – som hade urpremiär på Göteborgs stadsteater 2009 i regi av Mellika Melouani Melani – så väljer hon ett fysiskt grepp med fokus på skådespelarna i en uppsättning som samtidigt för tankarna till Kristina Lugn, ett poetiskt och underfundigt drömspel som börjar och slutar i en potentiell självmordsscen. Här skildras ett liv med många infallsvinklar, accentuerat av Sören Brunes krängande och svängande fasadscenografi som liksom väller över scenen och vänder upp och ner på våra perspektiv – och där fönster från vårt förflutna lätt tenderar att åka upp på vid gavel.
Vi möter Rakel Wärmländers unga och brinnande kvinna som med patos och engagemang vill rädda världen med politisk poesi, Lena Nilssons medelålders och trygghetsknarkande tandhygienist som cocoonar i den trygga familjezonen och Anneli Martinins misantropiska äldre dam som också får agera krass sanningssägare i ett minne som tenderar att förvanska verkligheten. Och där en misslyckad flirt lätt blir just en Hollywoodrulle i klass med Fallling in love, allt kryddat med Khemiris egensinniga språkkonfetti bestående av ord som godispilot och guldramsminnen och där livets goda kan bestå av något så enkelt som varma strumpor nyss utplockade ur en torktumlare.
Det är lätt att mysgilla Vi som är hundra på Stockholms stadsteater, men liksom de högtflygande livsplanerna som går i stå för denna trehövdade kvinna så lyfter inte heller spelet på Lilla scenen fullt ut på premiärkvällen, även om damtrion charmar stort. Kanske beroende på den skarv som uppstår mellan den psykologiskt realistiska och samtidigt abstrakta tolkningen. Jag är faktiskt inte hundra.
