Gunnebo slott är en arkitektonisk pärla, en blekgrå kvarleva från ett gustavianskt 1700-tal. I sommarkvällen tycks huset sväva ovanför parken med sina räta rader av häckar – 10 minuter från Gothia cup och alla trånga göteborgska turiststråk.
På midsommarängen nedanför slottet, ges sedan drygt tio år allt mer avancerad sommarteater – under tak. En stor kokong av plåtställningar och vit plast fungerar som garanti för att alla föreställningar verkligen spelas. Alla, också ensemblen, kan slappna av och bara njuta medan tågen far förbi, fontänen sorlar och myggen surrar beredda.
Ladykillers heter komedin för året, ursprungligen en film från 1955 med Peter Sellers – sedan förra hösten omgjord till utsåld framgång på en Londonteater. En liten förvirrad tant hyr ut ett rum till en musiker, som egentligen är gangster med en air av Sickan från Jönssonligan. Han har en plan, helt enkelt och tänker råna en bank. Hyresrummet fungerar som utgångspunkt för ett rått gäng udda tjuvar som låtsas vara en stråkkvintett.
På scenen står fru Wilberforces brunmurriga hem, en mycket spelbar yta komplett med tak och tänkt bangård bakom huset där tågen ständigt rusar förbi, ett faktum som till sist kommer att reducera antalet skurkar som var det Tio små negerpojkar. Scenografen Folke Strömbäck har lagt särskild möda på kostymerna som ibland för tankarna till en tidig Pinterpjäs.
Regissören Lena Koppel, mest känd för sina filmuppdrag, har dock inte lagt någon betoning på den absurdistiska tradition som är nästan jämnårig med ursprungsfilmen. Här väntar ingen Godot eller ägnas kraft åt pinterska kraftmätningar – vilket med god vilja kunnat vara fallet. Iscensättningen är helt vävd kring framförallt Claes Malmberg, Ulla Skoog och Ola Forssmed och att få deras olika spelstilar att någorlunda smälta samman till en helhet.
Ulla Skoog är synnerligen älskvärd som åldrad änka med för många rum. Hon tassar runt med nerfälld rygg och en evig tebricka framför sig, lika välvillig som glömsk. En underbart söt akt där hon hyllar små medel, subtil senilitet och omsorg.
Claes Malmberg sparar inte på krutet. Han låter ju dessutom sin tjuv spela en roll, professor Marcus – vilket förklarar den enormt långa, väldigt konstnärligt röda halsduk han bär och som han använder som semafor och istället för dirigentpinne. Malmberg höjer upp sin roll till en magnifik nivå av nasalt överspel. Njutbart, särskilt när han gör texten helt göteborgsk.
Ola Forssmed kan snubbla han – och får ett helt eget nummer där han demolerar ett kök. Det är genialt och han gör rollen, pillermissbrukaren Harry, till en slapstickstjärna. Några av dessa spastiska bravader blir dock för mycket, särskilt när man lägger till ljudeffekter. Kroppsövningarna överskuggar själen.
Ensemblen innehåller också Ulf Dohlsten vars roll har tantskräck samt bryter på spanska, så ryss han är. Dag Malmberg är söt som förlöst transvestit – sminkad som en hyllning till Kurt Olsson. Stefan Ljungqvist är fantastisk som jätten One Round, lika stor och stark som vänligt dum.
Här på Gunnebo satsar man på huvudrollerna istället för att vrida mening ur manus.
Iscensättningen flyter på, hyggligt förutsägbar men skådespelarna jämkar sig mot varandra och syr ihop en helt godkänd utomhuskomedi och skapar då och då, som solitärer, några sympatiska utbrott av hysterisk fars.
