En av den svenska historiens undanträngda figurer är Badin, född crika 1747 på den då danska västindiska ön St Croix. Som pojke bortskänktes han i gåva till drottning Lovisa Ulrika. Badin lekte fritt med hennes barn, däribland den blivande kung Gustav III.

Drottningens avsikt var att med inspiration från Rousseaus och Linnés läror studera hur kultur och hovliv skulle forma människan i ”vilden”, ”apan”, ”morianen”, vilket man nedlåtande kallade en svart man på den tiden. Badin – det franska ordet betyder lustigkurre – lär ha blivit en intelligent, lojal och frimodig aktör vid hovet.

Dramatikern Dennis Magnussons Porslinsnegrer är en fantasi över Badins märkliga mellanposition i maktens gemak och korridorer. Uppväxt som ett syskon med prinsarna och prinsessan Sofia Albertina är han dem förtrolig och likvärdig men ändå inte. På grund av sin hudfärg. I samband med sammansvärjningarna och mordet på Gustav III blir Badin en budbärare och dubbelspion mellan intrigerande syskon.

Alexander Karim gör ett snyggt porträtt av Badin som en lågmäld, känslig och enveten ensling i ett hov av arroganta, fördomsfulla och plumpa aristokrater. Med Peter Öbergs kung har han en homosexuellt ambivalent broderlighet, och med prinsessan Sofia (Emma Sildén) finns en köttig, fysisk relation, som vi serveras i full nakenhet redan i första scenen. Men Badin är en outsider, som vid minsta felsteg – när han ber om pengar eller en statlig tjänst – brutalt avvisas, eftersom han är ”neger”, inte anses passa i salongerna.

Uppslaget är intressant och pjäsen har i sin utforskning av maktens kulisser paralleller till Dennis Magnussons Drömmer om att dö, om en statsministers privata kval. Dennis Sandin var regissör även där, och Dennisduon har blivit samkörd både med Jenny from Hörby (2008) och Norénsatiren 7:3 - återbesöket, som spelades i Uppsala i höstas.

Med Porslinsnegrer ger de sig in i den klassiska hovintrigen, en genre där Marivaux och Schiller excellerar. Tyvärr lyckas Magnusson/Sandin inte skapa något engagerande maskspel av strategiska påhopp och illasinnade allianser. Språket i dialogen saknar raffinemang och föreställningen glimmar till bara punktvis. Detta trots Nina Franssons scenbild av lätta, ljusa draperier, som smidigt skissar slottets lönngångar, labyrinter och kammare – som gjorda för farliga förbindelser.