En Messias för 2000-talet, hur kan det månne låta? Ekar den av domedagsprofetior om global uppvärmning, eller är det fredsbudskap till Mellanöstern som glimmar i öster? När Sandström för 30 år sedan skrev sitt första sakrala verk, ett Rekviem, var samtiden närvarande med samplade nyheter, Tobias Berggrens texter om våld och övergrepp och ett tidvis brutalt tonspråk. Men Sandströms senaste verk, oratoriet Messiah från 2009, som i veckan uppfördes i två olika svenska tolkningar, är klart i färgerna som en renässanstavla med harmonier sköna som solnedgångar, cluster-klanger staplade som bulliga moln och jublande kerubröster. Modellen och texten är baserad på Händel: här finns fyra solister, en rejält tilltagen kör och en symfoniorkester modell mindre. Körsatserna är svåra, men inte hisnande så, korta arior och duetter utan barockens da capo-form alternerar med orkestrerade recitativ – och satserna är beundransvärt korta, ett nytt arbetssätt för Sandström, som bidrar till intrycket av tyngdlöshet.

I den eklektiska klangväven dominerar ett tonspråk vars romantiska, modalt färgade värme drar tankarna till den brittiska sakrala körtraditionen, med Britten och Vaughan Williams som inspiratörer. Men här finns också duetter och arior vars tonmålande träblåsackompanjemang erinrar om tonsättarens beundran för Bach och Händel. Hallelujakören är bubblande rytmisk som något ur West side story, och sopranarian till ett citat ur Psaltaren har Gustav Mahlers koncentrerade ro. I tredje delen tätnar mystiken kring uppståndelsen, och här infinner sig några av verkets vackraste ögonblick med kulmen i slutkörens lågmälda amen.

Av två otroligt fina framföranden denna vecka framstår Stefan Parkmans och Gävle symfonikernas framförande i Uppsala som det mer jordnära, med långsammare tempi som skärper allvaret. Herbert Blomstedt förstärker istället kontrasterna och kastar ut inledningskörens Comfort ye som ett uppfordrande rop, men antyder gloria och amen med den troendes muntra självklarhet. Sopranen Ida Falk Winland suddar ut vibratot inför bebådelsens mysterium, och mezzon Kristina Hammarström gör en virtuos eldsflamma av bilden för Frälsarens ankomst. Olle Persson gör ett storartat inhopp på kort varsel i barytonpartiet, medan Timothy Fallon i bägge framföranden bidrar med pastoral mjukhet till tenorpartiet. Fina kvinnliga solister även i Uppsala, där Karin Romans innerliga sopran väl matchas av Ivonne Fuchs fina altröst. Sven-David Sandström Messiah är så hoppfull och vacker, att man kan räkna med att återfinna det på repertoaren.